44 slutna förbunden skulle uppdelas i grupper med hänsyn till deras medlemsantal och deras ekonomiska prestationsförmåga. Förbundet reagerade särskilt mot en bestämmelse, som medgav förbunden rätt att vid uttaxeringar inom landsorganisationen icke medräkna sina arbetslösa medlemmar, en bestämmelse som, enligt förbundets mening, gynnade säsongarbetareförbunden på de övrigas bekostnad. Eftersom förbundet hade iklätt sig understödsförpliktelse gentemot motsvarande förbund i utlandet, krävde det därjämte, att det skulle vara befriat från uttaxeringar till landsorganisationen i de fall då det i enlighet med sina internationella förbindelser nödgades ekonomiskt understödja utländsk broderorganisation. Landsorganisationens ledning och kongress vägrade emellertid att tillmötesgå dessa järn- och metallarbetareförbundets krav, och det dröjde därför ända till år 1904, innan förbundet anslöt sig till landsorganisationen. Dessförinnan (år 1900) hade emellertid landsorganisationens kongress undanröjt den stötesten, som utgjordes av be stämmelsen om obligatorisk anslutning till det socialdemokratiska partiet. Denna bestämmelse hade kongressen strukit ur stadgarne, men samtidigt gjort ett uttalande, vari frändskapen mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin otvetydigt erkändes. Vi skola återkomma till detta uttalande i ett annat kapitel. I anslutning till detsamma infördes en så lydande förklaring i ingressen till landsorganisationens stadgar: ”Landsorganisationens åliggande är tillika: att verka för varje fackförenings anslutning till sin orts arbetarekommun och genom denna till Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.” Denna bestämmelse utmönstrades visserligen ur stadgarna av kongressen år 1909, men samtidigt underströks i ett nytt uttalande behovet av intim samverkan mellan partiet och fackföreningsrörelsen. Även till detta uttalande skola vi återkomma.