103 Enligt dennas stadgar äro förbunden skyldiga att erlägga avgifter för hela sitt medlemsantal, alltså även för arbetslösa medlemmar, av vilka förbunden själva icke kunna taga avgifter. Denna bestämmelse infördes tidigt i stadgarne på hemställan av bl. a. järn- och metallarbetareförbundet (nuvarande metallindustriarbetareförbundet). Man ansåg nämligen, att kontingentbefrielse för arbetslösa medlemmar skulle gynna säsongarbetareförbunden på övriga förbunds bekostnad. Säsongarbetareförbundens medlemmar torde i allmänhet ha åtnjutit ungefär lika stora inkomster, som de förbunds medlemmar, vilka haft mera stadigvarande arbete, och det vore därför menade man riktigast, att säsongarbetareförbunden av sina medlemmar uttoge så höga avgifter, att därav kunde bestridas hela årsavgifter till landsorganisationen. Skyldigheten att utan några som helst restriktioner bevilja medlemskap även åt personer, som icke erhållit arbete inom yrket, facket eller industrin, skulle emellertid vålla t. ex. grov- och fabriksarbetareförbundet stora svårigheter, så länge ifrågavarande bestämmelse upprätthålles inom landsorganisationen. Grov- och fabriksarbetareförbundet skulle, såsom dess sekreterare framhöll inför landsorganisationens kongress år 1926, bliva nödsakat att mottaga ”de stora skaror arbetslösa, som icke visste vart de skulle taga vägen”, vilket i sin tur skulle få tillföljd, att detta förbund belastades med en oerhörd avgiftsbörda till landsorganisationen utan att kunna räkna med motsvarande inkomster. Kongressen 1926 ansåg sig icke kunna utan vidare besluta sådan ändring i landsorganisationens stadgar, att förbunden befriades från skyldigheten att erlägga avgifter även för sina arbetslösa medlemmar utan uppdrog åt landssekretaria-tet att utreda ärendet. Då kongressen sammanträdde 1931, förelåg resultatet av utredningen. Sekretariatet kunde icke förorda avgiftsbefrielse, eftersom enligt sekretariatets mening de förbund, vilkas medlemmar äro säsongarbetare, i så fall skulle komma lindrigare undan än övriga förbund. Man hävdade nu den meningen att det icke är de enskilda