113 instruktioner, alla medlemmar ha möjlighet att medverka till, att kongresserna få en sådan sammansättning, att de få sina krav och önskemål tillgodosedda. Man torde därför kunna fastslå, att det centralistiska systemet ingalunda beskurit demokratin. Det får väl snarare anses utgöra en utveckling av demokratin i den riktningen, att garantier skapats för att rättigheter och skyldigheter fördelats lika åt alla medlemmar. 3. Syndikalistisk decentralism. Krav på decentralisering av fackföreningsverksamheten har emellertid framförts med den motiveringen, att ett ”ledarevälde” skapats till förfång för medlemmarnes intressen såväl inom organisationerna som ute på arbetsmarknaden. Man har sagt, att ”all makt bör läggas i händerna på medlemmarne” och att dessa borde äga rätt att, utan att inhämta förbundsledningarnes medgivande, igångsätta lönerörelser och etablera strejker och blockader, med skyldighet likväl för förbundsledningame att biträda vid underhandlingar med arbetsgivarne och utanordna strejkunderstöd ur förbundskassorna. Detta krav är ungefär lika gammalt som fackföreningsrörelsen själv. Det var emellertid först efter storstrejken 1909 som det började utformas och givas en principiell motivering. Sedan det visat sig, att förespråkarne för detsamma icke hade några utsikter att vinna fackföreningsmedlemmar-nes flertal för sin uppfattning, bildades år 1910 en sammanslutning vid sidan om landsorganisationen med syfte att upptaga konkurrensen med denna och försöka åstadkomma en revolutionär-syndikalistisk fackföreningsrörelse. Denna sammanslutning benämnes, såsom i det föregående omtalats, Sveriges arbetares centralorganisation (S. A. C.). I enlighet med de decentrahstiska principerna skulle de lokala samorganisationerna vara suveräna. Centralorganisationen skulle endast ha till uppgift att förmedla på frivillig- Fack/öreninosrörelsen. 8