115 slut, som stå i strid med överenskommelser, som gemensamt träffats mellan de sammanslutna organisationsenheterna”. De inom fackföreningame, förbunden och landsorganisationen i enlighet med demokratins principer fastställda stad-garne utgöra nämligen sådana överenskommelser, varom talas i den citerade principförklaringen. Syftet med de restriktiva bestämmelserna i desamma är, såsom förut påpekats, endast att garantera att de frivilliga överenskommelserna bliva tillämpade så, att allas berättigade intressen bliva tillgodosedda. De syndikalister, som fördjupat sig i detta problem, synas också ha kommit till den uppfattningen, att det decentra-listiska systemet icke alltid i praktiken utgör den bästa garantin för rättvisa och billighet med avseende på med-lemmames ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Den allmänna omröstningen har ofta visat sig icke blott vara en alltför tungrodd utan även en synnerligen nyckfullt verkande apparat. Den svenska syndikalismens främste teoretiker, Frans Severin*), har sålunda konstaterat, att inom S. A. C. har omröstningsinstitutets användande tenderat till överdrifter, i det man velat göra ”praktiska detaljer saknande varje principiell innebörd” till föremål för referendum. ”Då omröstning i detalj- och småfrågor emellertid inte garanterar något fördelaktigare avgörande, då frågorna äro av den art, att kongressombuden eller till och med en styrelse måste antagas med säkerhet äga kännedom om medlem-marnes mening, så är” — säger han — ”enda vinsten av omröstningen, att organisationen belastas av en onödig och i längden olidlig byråkrati, att varje ärende förhalas i det oändliga, att man ödslar med skrivning mera än vad frågorna äro värda, att hela organisationen blir tungrodd och opraktisk till en grad, som till slut ovillkorligen måste verka skadligt”. Den syndikalistiske författaren synes hysa den uppfattningen, att den demokratiskt valda kongressen måste anses *) Frans Severin: Centralism och decentralism, Stockholm 1923.