314 7- Prejudikat rörande kollektivavtalets rättsverkningar. Syftet med de i närmast föregående kapitel omnämnda regeringsinitiativen vid 1910 och 1911 års riksdagar var bl. a. att legalisera kollektivavtalet. Regeringen lyckades emellertid icke med sina avsikter. Först med stiftandet av 1928 års lag om kollektivavtal inträdde en ändring i förhållandena på detta område. Det förhållandet att vi ända till år 1928 saknade uttrycklig lag betydde emellertid ingalunda, att vi voro utan alla regler över huvud taget. Professor Östen Undén påpekade i sin skrift ”Arbetsavtalet” att vi tvärtom hade en hel del ogynnsamt verkande grundsatser. Domstolen avvisar aldrig en tvist på den grund, att skriven lag ej finnes utan tillämpar ”allmänna rättsgrundsatser”, vunna genom analogier från andra håll, genom undersökningar av rådande sedvänjor o. s. v. Sådana rättsgrundsatser ha alldeles samma kraft och verkan som en skriven lag, ehuru de äro mer obestämda, varigenom tillämpningen blir ej blott svår utan också inkonsekvent. Det var alltså inte fråga om att genom lagstiftning skapa regler, där inga funnos utan att i stället ersätta redan befintliga rättsgrundsatser med andra, framhöll professor Undén som i sin skrift skisserade ett förslag till lag om kollektivavtal. Det var med stöd av dessa ”allmänna rättsgrundsatser” som högsta domstolen den 22 maj 1915 skapade ett betydelsefullt prejudikat med avseende på kollektivavtalet. En kort redogörelse för de omständigheter som föranledde detta domstolsprejudikat torde därför erfordras. Domstolsförfarandet gällde de kollektivavtal, som hade träffats den 10 april 1907 mellan Stockholms ångslupsaktie-bolag och maskinist- och eldarefackföreningen i Stockholm samt den 21 december 1908 mellan boktryckareföreningen och typografförbundet. Båda dessa avtal blevo enligt arbetsgivarnas förmenande brutna genom ifrågavarande arbetareorganisationers deltagande i storstrejken 1909. Motparterna