345 dikalismens statsfientliga idé nödvändiggör tvärtom politisk aktivitet från den syndikalistiska organisationens sida. Med hänsyn härtill kan det också ifrågasättas, om denna organisation verkligen äger förutsättningar att samla arbetarne utan hänsyn till politisk och filosofisk åskådning. Teoretiskt sett torde väl medlemskapet i densamma snarare kräva en oförbehållsam anslutning till ett visst politiskt och filosofiskt program. Endast en i ordets strängaste mening reformistisk fackföreningsrörelse, en rörelse som endast har till syfte att tillvarataga sina medlemmars rent ekonomiska intressen inom det nuvarande samhällssystemets ram, skulle kunna betraktas som politiskt neutral. Den syndikalistiska fackföreningsrörelsen i vårt land gör ju emellertid endast anspråk på att bliva betraktad som partipolitiskt neutral. Den vägrar ”av såväl praktiska som principiella skäl” att deltaga i den politiskt-parlamentari„ka verksamheten och önskar — som det heter i S. A. C :s principförklaring — ”fullfölja kampen och sitt konstruktiva organisationsarbete oberoende av såväl de politiska partierna som trosläror, rasskillnader och nationaliteter”. Inom den syndikalistiska rörelsen synes likväl råda oklarhet om, huruvida syndikalismens statsfientlighet och dess motvilja mot den politiskt-parlamentaristiska verksamheten innebär skyldighet att bekämpa parlamentarismen. S. A. C:s kongress försökte år 1916 åstadkomma klarhet härutinnan men lyckades icke. Å ena sidan hävdades den uppfattningen, att parlamentarismen under alla omständigheter måste praktiskt bekämpas. Å andra sidan företräddes energiskt den meningen, att man borde förhålla sig neutral, d. v. s. varken underkänna eller erkänna parlamentarismen, även om man ej heller kunde helt ignorera densamma. En resolution antogs, men något bestämt uttalande för eller emot gjordes icke i densamma. Sedermera har emellertid S. A. C:s kongress i sin principförklaring uttalat, att medlemmarne i en syndikalistisk organisation äga ”full frihet att utanför orga