Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Internationella förbindelser - 6. Den syndikalistiska internationalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
internationalen ha icke krönts med framgång.
Syndikalis-tema ha energiskt hävdat kravet på fackföreningsrörelsens
partipolitiska oavhängighet och ha bestämt vägrat att
associera sig med den kommunistiska internationalen, vars
grundidé, ”proletariatets diktatur”, de vägrat att accepteia.
Sin självständighet ha de manifesterat genom att bilda
en egen international, Internationella arbetareassociationen.
Grunden till denna hade lagts av trenne internationella
konferenser, av vilka den första hölls i Amerika år 1907, den
andra i London år 1913 och den tredje i Düsseldorf år 1921.
Den konstituerande kongressen hölls i Berlin under
julhelgen 1922. I denna deltogo representanter från följande
länder: Sverige, Norge, Danmark, Argentina, Italien,
Holland, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Tjeckoslovakien.
De representerade organisationerna uppgåvos äga
tillsammans 1,096,000 medlemmar.
Sin ställning till de förut befintliga fackliga
internationa-lerna preciserade denna nya international medelst följande
uttalanden i ingressen till sina stadgar:
”Amsterdaminternationalen har givit sig reformismen i våld och
betraktar den enda lösningen av det sociala problemet ligga i
klassernas samverkan, i samförstånd mellan kapital och arbete och i en
fredlig revolution, som tålmodigt skall väntas och förverkligas utan
kamp och våld med bourgeoisiens godkännande och medverkan.
Moskvainternationalen anser, att kommunistiska partiet är alla
revolutionärers högsta instans, och att det blott är under detta partis
färla, som framtida revolutioner kunna utbryta och genomföras.
Det är beklagligt att det inom den organiserade, revolutionära och
målmedvetna arbetareklassen ännu gives stämningar, som lämna sitt
stöd åt något, som såväl i teori som praktik visat sig ohållbart,
nämligen staten, det vill säga organisation av slaveriet, lönearbetet,
polis-instiiutionen, militarismen och det politiska förtrycket. Samma
betydelse har den s. k. proletariatets diktatur, som icke kan vara annat
än ett hinder för den direkta expropriationens styrka, ett
undertryckande av arbetareklassens verkliga suveränitet, och som därför
också blir den politiska klickens diktatur över proletariatet. Denna
det auktoritära kommunistiska partiets hegemoni är den värsta form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
