Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mellankroppen (thorax) är vanligen tätt luden eller åtminstone fjällbeklädd och är strax
bakom hufvudet utrustad med en halskrage af uppstående hår eller fjäll hvilken synnerligast
hos nattflyen tydligt skiljer sig från mellankroppens öfriga beklädnad Detsamma är
förhållandet med håren eller fjällbeklädnaden på de s. k. vinglocken, som utgöras af ett hudveck
öfver basen af hvardera framvingen.
Af mellankroppens 3 benpar är stundom det främsta (såsom hos nymphalidernas familj,
bland dagfjärilarna) förkrympt och användas ej vid gången. Förmodligen har det endast
betydelse såsom putsningsredskap. Stundom, såsom hos guldvingar och blåvingar, är samma
benpar förkrympt endast hos hanen, medan det hos honan är väl utbildadt. Lossar man ett
fjärilben från dess fäste under bröstet, så finner man - frånsedt de korta leder, med hvilka
det är inledadt i sjäfva bröstet - att det består af en lång öfre led, snedt utåt och uppåt
riktad, det s. k. låret, vidare af en mot detta i vinkel nedåt riktad led, skenbenet, eller tibian,
som fortsättas af 5 kortare fotleder (tarsen), på hvilka fjärilen stöder vid gången och af hvilka
den yttersta är utrustad med ett par små klor. Framtibierna äro i spetsen ofta beväpnade
med en tagg, mellan- och baktibian med ett par rörliga taggar, s. k. sporrar. Baktibierna
ha ofta högre upp på insidan ännu ett par sporrar.
På vingarna i utspändt tillstånd (såsom på taflorna) urskiljer man framkanten, utkanten
och bakkanten, hvilken sistnämnda på bakvingarna dock kallas inkanten med anledning af
sin ställning.
Då fjällen äro aflägsnade, kan man se, att hvardera vingen utgöres af en tunn, färglös
hinna (egentligen två som äro tätt förenade) och hålles utspänd af styfva, hornartade rör,
de s. k. vingnerverna eller vingribborna, hvilka utgå från vingens bas och dela sig i många
grenar, som utlöpa i utkanten. Mellanrummen mellan vingnerverna kallas vingfält. Bland
dessa skall uppmärksamheten här endast fästas på diskfältet, ett stort fält, som befinner sig
mellan några af de mellersta från vingroten utgående nerverna och sträcker sig utöfver vingens
midt där det begränsas af en kort tvärgående nerv, den s. k. tvärnerven (se taf. 16, fig. 2
samt taf. 27, fig. 6) På och omkring denna tvärnerv finnes ofta en mörkare fjällbetäckning,
den s k. diskfläcken, som skarpt framträder mot en ljusare färgad vingyta (se t. ex. taf. 15,
fig. 2, taf. 17, fig. 1 och 2). Vingnerverna äro för öfrigt för systematiken af stor vikt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
