Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De sju vise mästare - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE SJU VISE MÄSTARE.
För lång tid sedan regerade i Rom en kejsare Pontianus. Han
var förmäld med en romersk konungs dotter, skönare och
älskeligare än andra qvinnor, hvilken han ock höll kär af allt
sitt hjerta. Hon födde honom en son, som kallades
Diocletianus 24), och vardt ett vackert och lifligt barn, högeligen afhållet af
sina föräldrar och allt folket. Men när pilten var sju år
gammal, föll hans moder i en häftig sjukdom, så att hon vä! kunde
märka, det hon icke skulle kunna komma till någon helsa
mera. Hon sände derföre bud till sin man och bad honom
komma till henne, och då han det gjorde, sade hon: »Min
käre herre och gemål, jag förnimmer nu alltför väl, att
stunden är inne, då jag skall skiljas från detta lifvet; men förr än
jag dör, ville jag kärligen hafva bedt eder om en sak.»
Kejsaren svarade: »Gerna vill jag göra efter eder önskan i allt
hvad mig är möjligt.» Då sade kejsarinnan: »Hvad jag nu vill
bedja eder, är, att om J, efter min död, tagen eder en annan
gemål, J icke måtten tillåta, att hon får någon makt öfver
vår son, utan sänden honom långt härifrån att uppfostras i
visdom och nyttiga kunskaper; deraf skolen J sjelf hafva ära
och vår son gagn. Men kommer han i en styfmoders våld, så
kan derutaf mycken förargelse uppstå.» Kejsaren lofvade i allo
uppfylla denna hennes önskan, och när hon det hörde, vände
hon sig nöjd åt väggen och afsomnade lugnt och stilla.
Kejsaren sörjde innerligen och af hjertat sin gemål,
hvilken han lät med stor ståt föra till jorden. När han nu
låg ensam i sin säng och af bedröfvelse icke kunde sofva,
tänkte han noga öfver hennes sista ord, och ehuru det nu
visserligen icke syntes honom möjligt, att han kunde taga
någon annan gemål, beslöt han dock göra såsom hon önskat, och
icke längre behålla sonen hemma hos sig, utan lemna honom
åt vise män att uppfostras. Han sände derföre tidigt följande
morgonen bud efter de förnämste männen i riket och efter
sine rådsherrar, lät dem veta sitt beslut och frågade dem, om
de visste någon rätt vis man, åt hvilken han kunde anförtro
sin son. Då svarade herrarne: »Uti Rom äro sju mästare, som
öfvergå alla andra menniskor i vishet och lärdom; vi råde der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
