Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De sju vise mästare - Sagan - De båda träden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE BÅDA TRÄden.
15
Då sade borgaren: »Hugg då heldre det gamla trädet
alldeles bort!» Detta blef också verkställdt; men då det gamla
trädet föll, vardt ock det unga förderfvadt, så att
sedermera intet var qvar af detta kosteliga trädslag, och då de
arme sjuke detta förnummo, förbannade de den, som dertill rådt.
Sedan kejsarinnan slutat denna berättelse, sade hon till
kejsaren: »Herre, hafven J ock förmärkt hvaruppå det syftar,
som jag nu eder förtäljt?» Han svarade ja. »Då», sade
kejsarinnan, »veten J, att med det gamla trädet betecknas J
sjelf, af hvilken de fattige och sjuke äfven hafva mycken hjelp
och bistånd, ty J ären mot dem en god herre; men det unga
trädet är eder son, som nu begynner vexa upp och vill tränga
eder undan. Tagen eder derföre till vara för deras råd, som
vilja, att J skolen skona honom, att de icke sedan begynna
att afqvista eder, det är beröfva eder edert välde och makt,
och sluteligen hugga den gamla stammen alldeles omkull. Och
sker det så, då går de sjukes och fattiges förbannelse öfver
alla dem, som skonade rotskottet, till dess det förderfvade
det gamla trädet.» Kejsaren svarade: »Edert råd är godt, och
i morgon skall min son dö, efter som jag funnit, att blott ondt
är af honom att förvänta.»
Morgonen derpå satt ock kejsaren sjelf med i rätten och
dömde sin son till galgen, och ingen vågade motsäga honom,
så ondt det ock gjorde dem om den unge herren. Denne
fördes nu ut ur staden att aflifvas, och folket trängdes omkring
honom och beklagade honom, ty det gjorde dem ondt om den
sköne ynglingen. Men under vägen mötte dem Bancillas, den
förste af de vise mästarne, och då kejsarens son fick se honom,
nickade han, likasom ville han säga: »O min trofaste mästare,
gören nu edert bästa, när J kommen inför kejsaren, min
fader.» Mästaren ropade till vakten: »Käre vänner, hasten
eder icke, ty med Guds hjelp hoppas jag att i dag frälsa den
unge herrens lif.» Det likade alla väl; tåget stannade, och
folkmängden lemnade mästaren fritt lopp att skynda till slottet.
Ankommen dit föll han på knä inför kejsaren, då denne sade:
»Dig ske aldrig det godt är!» Mästaren svarade: »Nådige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
