Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De sju vise mästare - Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
138
DE SJU VISE MÄSTARE.
tiden går tillbaka ända till 9:de århundradet, äfvensom dess
öfverensstämmelse i flere delar med Nibelungen-Lied, hvari de båda
vännerne Gunther och Sigfrit (Vilkina — Sagans Gunnar och Sigurd)
skulle motsvara Amelius och Amicus. ALBERICUS TRIUMFONTIUM (de
Troisfontaines) i sin i medlet af 13:de århundradet författade krönika
(LEIBNITZ, Accessiones historicæ. Hannov. 1700. II, 108) och efter
honom VINCENTIUS BELLOVACENSIS i Speculum Historiale, Lib. XXIV. cap.
169, hänföra de båda vännerne till Karl den Stores riddare och
berätta, att de stupat på samma gång i det stora tre dagars slaget, som
Karl höll mot Longobarder-konungen Desiderius den 12 Oct. 774,
hvarvid dock, enligt hvad MONE (l. c.) erinrat, är att anmärka, att något
sådant slag icke hållits mellan Karl och Desiderius, och att man måste
gå tillbaka ända till slaget vid Chalons mot Attila år 451, för att finna
ett passande historiskt motstycke. Berättelsen om Amelius och Amicus
förekommer för öfrigt redan tidigt på Latin i form af legend, hvaraf
man har handskrifter från 13:de och 14:de århundradena å bibliotheken
i Paris, Basel och St. Omer (den sistnämde från 13:de århundradet, kallad
Vila Amici et Amelii carissimorum, är aftryckt i MONE’s Anzeiger 1836
s. 146). De båda vännerne infördes i martyrologierne och dyrkades såsom
helgon flerstädes i Lombardiet, såsom uti Novara, Mortaria och Milano, der
särskilda kyrkor voro åt dem invigde, hvilket föranlåtit ANSELM BERTHOD
(i Acta Sanctorum, colleg. et notis illustr. J. BOLLANDUS. Octob. T. VI.
s. 124) att anställa kritiska undersökningar, huruvida de med rätta eller
icke kommit till denna helgonavärdighet, hvilka undersökningar icke
utföllo till de båda vännernas fördel. Efter legenden behandlade VINCEN-
TIUS BELLOVACENSIS (l. c. cap 162–169) deras historia likaledes på latin
och RADULPHUS TORTUARIUS på latinska hexametrer. På Fransyska har
man en gammal berättelse om Amiles et Amis på prosa, anförd af MONE
(l. c. s. 161) efter en handskrift från 14:de århundradet å bibliotheket i
Lille, äfvensom tvenne poetiska behandlingar, hvaraf den ena äldre, på
vanlig fabliau-vers, är citerad af DUCANGE (Glossarium ad scriptores mediæ
et infimæ Latinitatis. Paris 1733—36. I, 1239, 1266. II, 256, 353,
978, 1653. III. 495, 521), WARTON (History of engl. poetry. London
1840. I, 80), WEBER (Metr. Rom. I, LIII; III, 364), MICHEL (Le roman
de Tristan. Paris 1836. I, CII, och La chanson de Roland. Paris 1837.
s. XXIX), LE ROUX DE LINCY (Roman du Brut. Rouen 1838. I, LXXXII),
m. fl., och den andra, yngre, på alexandriner, är anförd af MONE (l. c.
s. 353) efter en handskrift af år 1465 å bibliotheket i Arras. Af dessa
bearbetningar, af hvilka ingendera eger någon anstrykning af legend,
uppstod den fransyska folkromanen Milles et Amys, hvaraf den äldsta tryckta
upplaga med utsatt tryckår är af Lyon 1531, men hvaraf man dock eger
flera äldre utan utsatt tryckår (se utdrag häraf i Bibl. des Romans 1778
Dec. s. 3. DUNLOP, History of Fiction. I, 420. Denna roman öf-
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
