Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Konung Apollonius af Tyrus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
154
KONUNG APOLLONIUS AF TYRUS.
Så infann sig Apollonius i en ståtelig drägt, som väl
anstod honom; men vid bordet ville han hvarken äta eller dricka,
ej heller yttrade han något, utan allenast suckade, och som
oftast kommo honom tårarne i ögonen. Detta märkte
konungens vänner, som sutto vid hans sida, och sade: »Den unge
mannen afundas eder prakt och herrlighet.» Konungen
svarade: »Visst icke; men säkert har han förlorat mycket, och
tanken derpå gör honom ondt.» Derefter sade han till Apollonius:
»Unge man, ät och drick, var vid gladt mod och sätt ditt hopp
till Gud; det kommer väl för dig en bättre tid, ty allt ondt
har en öfvergång.»
Medan konung Altistrates så sökte trösta sin gäst, inträdde
hans dotter och helsade sin fader samt alla de närvarande;
men då hon kom till Apollonius, stannade hon och frågade,
vändande sig till konungen: »Hvem är denne fremling, som
synes så sorgsen?» Konungen svarade: »Det är en
skeppsbruten man, som i dag vid badet gjort mig stort nöje; men
hvadan han är kommen, vet jag icke; spörj honom sjelf derom,
kanhända han för dig yppar sina öden.»
Så snart den unga fröken hört dessa ord, gick hon till
Apollonius, satte sig i all tukt och ära vid hans sida och sade:
»Käre vän, ditt utseende röjer en ädel härkomst; är det dig
icke emot, så säg mig ditt namn, hvad dig vederfarits och
hvaröfver du så sörjer.» Apollonius svarade: »Ädla
jungfru, du frågar efter mitt namn: det tappade jag i hafvet; du
frågar efter min lycka: den lemnade jag i Tyrus.» Jungfrun
genmälte: »Detta måste du närmare förklara, eljest är det för
svårt för mig att fatta.» Då sade Apollonius henne hvem han
var, och förtrodde henne sina öden från det första till det
sista, hvilken berättelse så upprörde honom, att han begynte
bittert gråta. När konungen det såg, sade han till sin dotter:
»Du har icke gjort rätt deri att spörja honom om hans
vedermödor, hvarigenom hans sorg blifvit ytterligare uppväckt och
förnyad; men efter som du nu vet hvilken han är och hvad
ondt han lidit, så är det billigt, att du gör allt för att trösta
och uppmuntra honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
