Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Konung Apollonius af Tyrus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KONUNG APOLLONIUS AF TYRUS.
167
gud tillbeder jag icke, och är du visst från staden Lampsacus,
der denne gud dyrkas.» Röfvaren svarade: »Vet du då icke i
hvilket hus du är kommen?» Då förstod Tarsia hvarest hon
var, föll ned på sina knän, gret bitterligen och bad om miskund;
men han afvisade henne med hårda ord och lemnade henne till
sin fogde, som hade vården om hans qvinnor. Då nu Tarsia
hölls för att vara lika som dessa, gick Athenagoras, som ej
kunde henne förgäta, in i huset, der hon vistades, och tillsade
fogden att blifva förd til henne; men så snart han kom in i
hennes kammare, föll hon för honom på knä, förtäljde sina
öden och bad så bevekeligt, han ej måtte henne förkränka, att
Athenagoras fattade för henne ett innerligt medlidande, gaf
henne 40 guldstycken, att dermed förnöja röfvarens girighet,
och lemnade henne utan att göra henne något illa. På samma
sätt gick det äfven med de öfrige, som till henne kommo; med
alla talade hon så bevekeligt, att ingen hade hjerta tillfoga
henne något ondt, och blef så, genom Guds nåd, hennes ära
bevarad, ehuru hon i ett dylikt lastens näste måste sig uppehålla.
Sjelfva fogden blef af hennes milda och ärbara väsende bevekt
till medömkan, så att han skiljde henne från de öfriga
qvinnorna och tillät henne att i stället, medelst gåtors framställande
och besvarande, samt medelst sin sång och sitt spel på cithran,
förtjena de penningar, som röfvaren af henne fordrade, hvilket
ock genom hennes stora visdom och färdighet så lyckades, att
hon alltid hade mera penningar att gifva honom, än han
någonsin väntat.
Medan detta föregick i Machilenta, kom Apollonius med
sina följeslagare åter till Tarsus, och voro nu fjorton år
förgångne, sedan han der lemnade sin dotter. Men då Strangulio
förnam Apollonius vara återkommen, skyndade han till sin
hustru, sägande: »Föregaf du icke, att Apollonius var död, och
se, nu är han med sitt skepp för staden; hvad skole vi nu
svara honom, när han frågar efter sin dotter?» Dionysias
genmälte: »Låtom oss taga sorgekläder uppå och begråta henne,
så tror han oss väl, då vi säga honom, att hon är död.»
En stund derefter kom Apollonius, helsade dem, och då
han fann dem gråtande, sade han: »Jag har alltid hållit eder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
