Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Helena Antonia af Constanttnopel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
202
HELENA ANTONIA AF CONSTANTINOPEL.
lifvet, och voro så båda konungarne svåra bedröfvade, att man
icke visste hvilkendera vore mest i behof af tröst.
När nu båda konungarne voro inkomne i staden London,
blef der hållet råd, och hertigen framkom inför rätten med de
nio sändebuden, hvilka han hållit i fängelse till konungens
återkomst, och hade hvardera det bref i handen, som han
medfört. Då öfverlemnade hertigen till konungen alla brefven att
läsa, hvart efter annat, och visade honom, huru de voro
förseglade med hans eget signet, hvaröfver konungen storligen
förundrade sig och lät alla buden aflägga ed uppå att upptäcka
hvem som sändt dem. Då svor det budet, som var kommet
från Rom, att han fått sitt bref af påfven, hvaröfver konung
Henrik bief högeligen vred, ty han trodde att påfven hade
förrådt honom, och svor att hämnas sådan falsk het. Sedan hades
de andra åtta buden fram att svärja, hvaraf sju svuro falskt,
men den åttonde sade: »Nådige konung! icke vet jag med hvad
död J viljen löna mig; men att frälsa min själ innan jag dör,
vill jag bekänna sanningen.» Då den gamla drottningen detta
hörde, gick hon till sin son och sade: »Viljen J ännu icke
hämnas på hertigen? Mig undrar storligen, att J icke redan låtit
aflifva honom.» Men hertigen sade: »Nådige konung! när J
drogen bort, då ställden J riket och regeringen i mina händer,
hvilket jag ännu hafver, till dess J sjelf tagen det åter; derföre
har jag ännu makt att slå min hand på eder moder, dertill jag
ock har goda skäl, och skall låta förvara henne till dess jag
får veta hvem som varit upphofvet till detta förräderi.» Så
blef den gamla drottningen satt i fängelse, och budet svor, att
det varit hon, som lemnat brefvet att föra till hertigen, utan
att budet vetat, att det var något förräderi derunder. Konung
Antonius bad då konung Henrik, att detta bud, äfvensom det
från Rom, måtte varda fria, emedan de talat sanning, men att
de andra sju måtte straffas, hvilket ock skedde. Derefter
begärde konung Antonius att få tala med den gamla drottningen
allena, hvilket blef honom tillåtet, och han begaf sig till hennes
fängelse samt sade till henne, det han fattat sådan kärlek för
henne, att han älskade henne öfver alla andra qvinnor, och
frågade henne, om hon icke ville följa honom hem till hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
