Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Helena Antonia af Constanttnopel - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
216
HELENA ANTONIA AF CONSTANTINOPEL.
han väl kände, emedan han tjenat konung Henrik redan då de
blefvo trolofvade. Derföre red han henne närmare och kände
nu straxt igen henne, men lät sig ingenting märka, utan sade
till henne: »Qvinna, Gud gifve eder en god dag; säg mig dock
hvar är edert herberge? ty mig tyckes, att jag tillförene hafver
eder sett, dock en lång väg härifrån.» När Helena det hörde,
vände hon sig ifrån honom och gick bort utan att svara honom.
Men han märkte noga efter hvad gata hon gick; dock följde
han henne ej, på det hon icke skulle fatta misstankar, utan
skyndade hem till sin konung och sade honom, att han sett
Helena. Häröfver blef konung Henrik högeligen förnöjd och
lofvade honom 100 marker guld, om han kunde finna henne.
När nu Helena var blifven sedd i Tours, kom en engel
till eremiten Felix och sade till honom: »Gud befaller dig, att
du skall gå till Tours, der du skall finna de båda ynglingarne,
som du i sexton års tid uppfödde hos dig, och säga konungen,
deras fader, hvad du vet om dem.» Och så skiljdes engelen
vid honom. Men eremiten begaf sig på väg till Tours, såsom
honom var befaldt, och kom med mycken möda till staden,
och när han hunnit till biskopens slott, klappade han på
porten, då vakten frågade honom hvart han ville gå. Han
svarade: »Till herrarne i salen.»»Det är du just väl skicklig
till,» sade vaktkarlen och slog honom med sin staf ett hål i
hufvudet, att han föll baklänges utför trappan. Då satte han
sig der nere vid trappan och höll sina händer för hufvudet,
som värkte illa af det svåra slaget, och en mängd folk
samlade sig omkring den fattige gamle mannen, som var sällsam att
se, ty hans kläder voro sammanfogade af löf och gräs. I detsamma
kom Martinus, en af Helenas söner, hvilken eremiten uppfödt,
till trappan för att gå upp till salen, och när han såg
fólksamlingen, ville han se efter hvad som var på färde, och kände
straxt igen eremiten, som var blodig öfverallt, tog honom i
sina armar och kysste honom, sägande: »Var välkommen, min
fader!» Och eremiten såg på Martinus igen och sade: »Huru
går det dig, min son Leo? Och huru går det din broder Arm ?»
Martinus svarade: »Min käre fader, vi äro nu döpte; jag heter
Martinus och min broder Brixius.» Och så tog Martinus ere-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
