Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Grisilla - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
288
GRISILLA.
gemål, hvilken ock redan är under vägen hit. Derföre beder jag
dig vika undan för henne, att hon här må intaga din plats,
och du sjelf medföra härifrån samma brudskatt, som du
hitförde, och så återvända till din fader.»
Grisilla svarade lika ödmjukt och saktmodigt som vanligt:
»Jag har aldrig glömt, huru ringa jag är emot dig och har
också aldrig aktat mig värdig att vara din tjenarinna, långt
mindre din hustru, dertill är Gud mitt vittne. Att jag i ditt
hus blifvit till sådan ära upptagen och varit det så länge,
derför tackar jag och kan aldrig tillfyllest tacka Gud och dig. Jag
vet väl, att sådant skett utan all min förtjenst eller värdighet,
och derföre är jag väl tillfreds och beredd att återgå till min
faders hus och der, hvarest jag var i min ungdom, förnöta min
tid till min död. Du beder mig medtaga min brudskatt; hvad
den är, vet jag väl; jag har icke förgätit huru jag vid min
faders hus blef afklädd alla mina gamla kläder och iklädd dina
dyrbara smycken och med stor ståt förd hit till ditt slott, dit
jag icke medfört någon annan skatt än min trohet mot dig.
Derföre vill jag ock icke medföra något härifrån af allt hvad
du gifvit, utan återvända till min faders hus lika blott och bar,
som jag lemnade det, och beder dig allenast, att du ville låta
mig behålla ett enda linne för att skyla min nakenhet, på det
icke hon, som varit din äkta hustru och moder åt dina tvenne
barn, måtte blygas inför ditt folk, då hon går ut ifrån ditt hus.»
Herr Volter kunde nu icke längre återhålla sina tårar; de
runno så ömnigt, att han knappast kunde framföra dessa ord:
»Gör som du vill!» och skyndade så bort, att icke hans rörelse
skulle öfverväldiga honom. Men Grisilla lemnade slottet med
bart hufvud och blottade fötter, och alla, som sågo henne, greto
bittert öfver en sådan lyckans omvexling, och många välsignade
henue, ty hon hade under medgången alltid varit god, from
och ödmjuk. Så kom hon till sin faders hus, icke oväntad;
ty han, som aldrig varit rätt nöjd med den stora heder,
hvartill hon var kommen, emedan han kände de stores högmod
och ombytliga tycken, hade länge fruktat, att så skulle gå,
som nu skedt var, och hade derföre väl förvarat de grofva
kläder, hon aflagt, då hon lemnade honom. Dem påtog hon nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
