Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Grisilla - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
290
GRISILLA.
och allt hvad hon gjorde var så klokt och omtänksamt, att
hvar man förundrade sig, att så mycket förstånd kunde gömas
under en så torftig yta. Framför allt hörde man henne prisa
och berömma den unga fröken och hennes bror, och det så af
hjertat, att det var, likasom hade naturens röst hos henne talat.
Som man nu skulle sätta sig till bords, sade herr Volter
med hög röst till Grisilla, likasom han ville drifva gyckel med
henne eller håna henne i alla gästernas närvaro: »Säg mig
sanningen, Grisilla, hvad tycker du om min unga brud? Är hon
icke skön?» — »Ja, herre,» svarade hon, alltid med samma
saktmod; »någon skönare brud hade du aldrig kunnat finna,
och utan tvifvel skall du lefva lycklig med henne och aldrig
ångra, att du fått henne till maka. Gud är mitt vittne, att
jag sådant af hela mitt hjerta-önskar och hoppas. Men ett
beder jag dig, att du icke sätter hennes trohet och
undergifvenhet på så hårda prof, som din förra hustrus; ty hon är
ung och uppfödd i välmakt, så att hon till äfventyrs icke skulle
kunna uthärda det.»
När nu herr Volter såg, huru orubbliga Grisillas tålamod
och fromma undergifvenhet voro, ville han icke längre fortfara
att pröfva och plåga henne, utan sade med rörd stämma: »Nu
vet jag förvisst, att ingen har så pröfvat sin hustru som jag,
eller någonsin hos henne funnit en så öfvernaturlig
ståndaktighet, som jag hos Grisilla.» Och härvid tog han henne ömt i
sin famn, hvaröfver Grisilla blef så häpen, som hade hon
uppvaknat ur en svår och underlig dröm. Men herr Volter
skyndade att ställa henne tillfreds, i det han sade: »Du allena,
Grisilla, är min hustru; aldrig har jag någon annan haft, ej heller
vill jag hafva det, så länge vi båda lefva. Denna unga fröken,
som du tror vara min brud, är din egen dotter, och denne
yngling är din son. Jag har icke låtit döda, utan väl och
ridderligen uppfostra dem. Allt hvad jag förut fråntagit dig -
dotter, son, makt, rikedom och anseende — det gifver jag dig
nu alltsammans tillbaka, att ingen skall kunna säga annat, än
att hvad jag gjort, det har endast skett för att pröfva dig.»
Då Grisilla och hennes barn sådant hörde, blefvo de så af
hjertans glädje betagne, att de på länge ingenting kunde tala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
