Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Melusina - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
358
MELUSINA.
och arftagerska till hans grefskap, samt hade derigenom
likaledes kommit till stor makt och anseende.
Nu beslöto de båda nästa sönerne i ordningen, Antonius
och Regnert, att, likasom Uriens och Giort, försöka sin lycka
i krig. Då de fått höra, att hertiginnan af Lützelburg blifvit
hårdt anfallen af konungen i Elsass, emedan hon vägrat att
blifva hans gemål, skyndade de till hennes bistånd och anföllo
med sina män de belägrande, då en häftig strid uppstod, hvari
konungen blef tillfångatagen af Antonius och hela hans här
slagen. Den fångne konungen sände de sedermera till
hertiginnan, hvilken bad, att hennes befriare måtte besöka henne i sin
hufvudstad; det de ock gjorde, då de blefvo med stor heder och
fröjd emottagne. En präktig måltid anrättades, hvarvid den
fångne konungen satt öfverst vid bordet, och de båda bröderne
midt emot hertiginnan. Sedan måltiden var slutad, sökte
konungen öfvertala Antonius att emot lämplig lösepenning gifva
honom fri; men Antonius förklarade, att han redan
öfverlemnat sin fånge till hertiginnan, som numera ensam egde att
bestämma öfver hans öde. Häröfver blef konungen svåra
bekymrad, ty han visste väl, huru orättmätigt han anfallit
hertiginnan, och fruktade, att hon nu skulle hämnas derför. Det
var honom derföre en stor tröst, att hertiginnan vägrade att
taga någon befattning med fången, som då ännu en gång bad
Antonius bestämma hans lösepenning. Antonius sade, att han
gerna gåfve konungen fri utan lösen; han fordrade endast, att
han skulle inför hertiginnan erkänna, det han med orätt
anfallit henne, och vid sin kungliga ära lofva att icke allenast
sjelf aldrig mera tillfoga henne någon skada, utan ock försvara
henne mot hvarje anfall af andra. Detta gjorde konungen
gerna, och till tacksamhet för Antonii ädelmod föreställde han
hertiginnan och hennes rådsherrar, huru väl det vore för hennes
land, om en så tapper och ädelmodig riddare, som Antonius,
finge väldet deröfver. Häremot hade rådsherrarne ingenting att
erinra, och hertiginnan sjelf hade, genom Antonii ridderliga
förfarande, fattat för honom så mycket välbehag, att hon gerna
gaf honom sin hand, och firades så deras bröllopp med många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
