Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 10. Fortunatus - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
10
FORTUNATUS.
sängen en gammal hatt af ganska tarfligt utseende och sade:
»Ser du, denna hatt är mera värd än alla mina skatter. Blott
jag sätter den på mitt hufvud, så förflyttas jag genast hvar
helst jag önskar mig, till min krigshär, till mitt rikes
aflägsnaste trakter, till miņa jagtparker, ja jag tror ända till solen, om
det fölle mig in och jag ej fruktade att blifva svedd.»
Då Fortunatus tycktes hafva svårt att sätta tro härtill,
satte baschan, för att öfvertyga honom, hatten på hans
hufvud och bad honom önska sig hvart han ville och sedan
tillbaka. Fortunatus lydde, önskade sig hem till hustru och
barn, och var i detsamma, utan att han visste huru, hos dem.
Den gode baschan var en ganska dum herre, som så
lånte ut sin oskattbara hatt; men en skälm var också
Fortunatus, som ej kom tillbaka med honom och gaf baschan, så
mången sorgsen stund öfver hattens oersättliga förlust och sitt
alltför långt drifna förtroende till menniskor.
Fortunatus åter tyckte, att den underbara hatten passade
förträffligt till den undergörande pungen, och ville derföre icke
släppa någondera ifrån sig.
Men ehuru Fortunatus nu hade i rikt mått allt denna
jordens goda, åldrades han likväl såsom andra menniskor, och
sedan han i några år öfverlefvat sin grefvinna, märkte han,
att tiden nu äfven var inne för honom att skiljas hädan. När
han så låg på sitt yttersta, lät han inkalla sina båda söner,
upptäckte för dem hemligheten med hatten och pungen, samt
tillade, att pungens undergörande kraft blott räckte för deras
lifstid, hvarföre de i tid borde tänka på sina arfvingars försörjande.
Den yngre af sönerne, som hette Andalos, hade ärft
fadrens lust för resor; men den äldre, Ampedos, trifdes bäst
hemma. Andalos bad derföre sin bror ur pungen fylla några
såar med guldmynt och sedan lemna den åt honom under sex
års tid, på det han rätt väl kunde få se sig omkring i
verlden. Hatten skulle bli qvar hos Ampedos, att, i fall såarne
under tiden blefvo tomma, denne genast skulle kunna önska
sig till brodern för att skaffa dem ny påfyllnad.
Ampedos, god och from, gjorde icke många invändningar,
utan fyllde ett par såar med dukater, hvaraf han aldrig tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
