Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagor - 16. Lycksalighetens Ö - Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
102
LYCKSALIGHETENS Ŏ.
Öfver detta land regerade en ung furste, vid namn Adolph,
en så skön, älskvärd och klok herre, att man knappast skulle
kunnat tro honom vara född under ett så bistert luftstreck.
Han var ännu icke tjugu år gammal, då han redan bragt till
ända ett svårt krig med sitt lands fiender och derunder
ådagalagt lika mycket mod som klokhet, så att sedermera ingen
vidare vågade att ofreda hans undersåter. Men ehuru han
alltsedan lät dessa sitta i fred och ro, njöt han sjelf icke
mycket deraf, utan for som oftast på den farliga björnjagten.
En dag, då han var sysselsatt dermed, lät han så
hänföra sig af sin ifver, att han sluteligen blef helt och hållet
skiljd från sitt talrika följe och befann sig ensam i en stor
skog, utan att veta hvarest han var. Han blåste väl i sitt
horn, för att tillkalla sitt folk, men ingen hörde honom. I
detsamma uppstod ock ett förfärligt oväder, så att det lilla,
som återstod af dagen, blef mörkare än sjelfva natten. Man
kunde ingenting se, utom vid skenet af blixtarne; dundret
brakade förfärligt, regnet nedflöt i strömmar, och stormen rasade
med ständigt tilltagande styrka. Fursten sökte skydd under
ett träd, men måste snart åter lemna det, emedan regnet
nedföll ännu häftigare från de våta grenarne. Han beslöt då att
söka uppnå öppna fältet, men blef i detsamma högt upp öfver
trädtopparne varse ett ljus, hvilket han genast, ehuru med
mycket besvär, närmade sig. Det syntes från ett ganska högt
berg, hvars alla sidor voro omgifna med branta klippor, hvilka
han måste öfverklättra, och han fann nu att ljuset lyste genom
dörren till en kula i berget. Han betänkte sig något, innan
han steg in, ty han trodde, att röfvare der kunde hafva sitt
tillhåll; men emedan furstar vanligen äro högsintare och
dristigare än andra, så harmades han sjelf öfver sin
betänklighet, och gick in i kulan, dock med handen på svärdfästet,
för att kunna försvara sig, i händelse han blefve anfallen.
Vid ingången till kulan kände han en stark köld och blef
nu varse en gumma, hvars höga ålder utvisades af hennes
grå hår och skrynkliga panna. Hon syntes högst förundrad
att se honom och sade: »Herre, ni är den första menniska,
jag här sett; vet ni väl hvem som här har sitt hemvist?»
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
