Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Legender - 3. Jerusalems Skomakare - Legenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
214
JERUSALEMS SKOMAKARE.
skickelse kommit, men funnit hela staden sköflad och ödelagd,
samt der icke sett annat än stenhopar och irke det ringásté
mera qvarstående af all den prakt och herrlighet, som der hade
varit före Christi lidande och korsfästelse. Derjemte hade han
sagt sig visserligen icke kunna veta hvarföre Gud lät honom så
länge i elände och jemmer vandra omkring här i verlden och
af så många tusende menniskor beskådas, men trodde dock,
att Gud gjorde så af ingen annan orsak, än att han skulle vara
alltintill domedagen ett lefvande vittne om Christi lidande och
korsfästelse, emot alla otrogne Judar och obotfärdige, att
påminna dem om bot och bättring; önskade eljest, att Gud ville
en gång genom en salig död förlossa honom från sitt elände
och jemmer.
Sådant samtal med bemälde Jude hade, jemte doktor von
Eitzen, ock dåvarande rector scholæ i Hamburg, tillika med
många andra lärde och i historien väl beläsne män, hvilka
frågat honom om många till orientaliska kyrkohistorien hörande
saker och förändringar och af honom fått oförmodade, men dock
sanningsenlige och trovärdige svar på allt hvad de honom
frågat, att de högeligen förundrat sig deröfver.
Hvad Judens lefverne beträffar, hade det, han då fört i
Hamburg, varit stilla och ensligt. Han hade aldrig talat, om
icke någon frågat honom. Om någon budit honom till måltids,
hade han ätit och druckit helt litet, och alltid tagit den
ringaste maten, som var på bordet. Ville någon gifva honom
penningar så hade han aldrig tagit mera än två lübske skillingar, hvilka
han genast plägat åter bortgifva till någon annan fattig
menniska, som honom mötte, sägande alltid sig icke akta
penningar, utan hafva till Gud det förtroende, att han väl skulle föda
honom och allestädes, hvart han kom, beveka godhjer tade
menniskor att gifva honom mat och kläder, hvad han kunde
behöfva. Han hade eljest aldrig lett, utan gått ständigt suckande,
bedröfvad och sorgsen, i djupa tankar, likväl esomoftast sägande
sig hafva till Gud den tro och tillförsigt, att Gud skulle
åter till nåder honom upptaga, emedan han af hjertat ångrade
sina vid Christi korsfästelse begångna synder och utan återvändo
bönföll om dessa synders förlåtelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
