Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 5. Lunkentus - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kamrater, beslöt han att pröfva dem med att först lägga en
sten i korgen. De började nu hissa, men då korgen hunnit
halfva vägen, släppte de den hastigt åter ned och slogo i
detsamma igen öppningen der ofvan, så att nu stod soldaten der
vackert. Fändriken och sergeanten drogo ut sina värjor och
hotade prinsessorna att genast döda dem, om de icke svuro en
dyr ed att ej upptäcka hvad som händt, utan säga, att det
varit fändriken och sergeanten som frälst dem. Derpå förde de
dem till Arabien, och hvad glädje der blef, kan man väl tänka.
Fändriken och sergeanten blefvo hållne som prinsar och skulle
få de bäda äldsta prinsessorna till gemåler; men dessa visste
ställa så till, att något bröllop ej skulle bli af förr än de
skaffat dem sådana af guld virkade kläder, som de burit i det
förtrollade slottet.
Soldaten var emedlertid icke för väl till mods, då han
märkte huru förrädiskt hans följeslagare handlade emot honom.
Han företog sig nu att gå samma väg tillbaka, som han
kommit, och blef så varse ett rum, der han förut ej varit.
Pipan, hvarmed han kunde blåsa lif i folk, hade han väl hos
sig, men den hjelpte honom nu intet, utan han mäste se sig
om efter annan hjelp. I det nämda rummet såg han en
klädning hänga, hvilken hade tillhört trollkonungen. Han letade i
dess fickor och hittade der åter en pipa, hvilken han tog och
blåste uti, och strax framkom en man, som var en
fjerdingsväg lång och hade en lika lång staf af jern i handen. Den långe
mannen frågade soldaten hvad Hans Maj:t befallde; men
soldaten blef så häpen, att han ingenting hade att svara. Dock
frågade han till slut den långe hvem han var. »Jag har varit
salig konungens farfars löpare uti tusende år,» svarade denne,
»och hoppas att jag nu får den nåden tjena Eders Maj:t.» Då
frågade honom soldaten hvad han hette, och han svarade
Lunkentus. — »Ja så,» inföll soldaten, »kan du lunka bra då
också?» — »Ja visst,» svarade Lunkentus, »jag tar hundra mil
i hvart språng.» Då, tänkte soldaten vid sig sjelf, har jag
ingen nöd att komma till Arabien och se hur prinsessorna må.
Han frågade sedan Lunkentus om der fanns något till mats,
ty han kände sig bra hungrig. »Ja, Ers Maj:t,» svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
