Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta bondesamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sin äldsta och renaste form, dösen, är stenkammargraven byggd som
ett relativt litet, rektangulärt rum, omslutet av resta, upp till 2 m. höga,
okluvna väggstenar, över vilka som tak fogas ett till sina mått ofta
imponerande stenblock. På ena sidan har utsparats ett mellanrum, som
bildat öppningen in till graven.
En för den tidens begrepp så vidlyftig konstruktion kunde av rent
praktiska skäl inte under någon längre tidrymd förbli gravgömma för endast
ett lik. Man kom också rätt snart på idén att öka utrymmet genom att
öka antalet sidostenar, efter hand också takstenarnas antal. Så växer den
yngre stenkammargraven fram, gånggriften, och denna blir till skillnad från
dösen en ättegrift, begravningsplatsen för ett helt samfund, en släkt, en by
el. dyl., och kunde bereda utrymme för i många fall flera hundra lik.
Gånggriften består av en stor, rektangulär kammare — vanligen 5 à 6 m.
lång men i undantagsfall upp till 15 m. — och från dess ena sida löper ut
en trång (mot syd—sydost vettande) gång, som förmedlat yttervärldens
tillträde till det egentliga gravrummet.
För att få åtminstone en antydan om de förskjutningar i
föreställningsvärlden, som föranlett stenålderns nordbor att resa mäktiga
stenkammargravar över sina döda anförvanter, måste vi söka tränga något djupare in i
även de äldre kulturskedenas gravskick.
Redan från istidens Europa föreligga talande vittnesbörd om att man
ägnade de döda den omsorgen att begrava dem; man lät dem ej bli liggande,
där döden träffat dem. Gravplatsen reddes inne i själva grottan, alltså inne
i människornas egna boningar, och känslan för den avlidne sträckte sig
även därhän, att denne ofta fick sina prydnader, i undantagsfall också sitt
arbetsredskap, med sig i graven.
I stort sett samma gravskick möta vi i Norden under den äldre
stenåldern. Den döde grävdes ned i boplatsens avfallslager, synbarligen endast
på obetydligt djup under den för tillfället förefintliga markytan. Något
gravgods erhöll han ej, men själva gravrummet kringgärdades
understundom av en rätt oregelbunden krets av klumpstenar. Därinnanför
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Dös vid Håslöv i Skåne. Såsom den nu ter sig,
fristående med hällar och takblock, gör den ett imponerande intryck, men vi få inte
förglömma, att stenåldersmänniskan knappast sett den synen, eftersom den tidens
byggherrar dolde gravrummet i en kring stenarna uppkastad jordhög, som numera i flera
fall är försvunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
