Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta bondesamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha lämnats till förruttnelse i samma omgivning som alla de andra
förbrukade tingen i hushållet, de uppslitna redskapen, köksavfallet o. s. v.
Det arkeologiska materialet motbevisar ovedersägligt sådana
funderingar. Så som skeletten påträffas i boplatslagren, ådagalägga de utan
gensägelse, att en verklig begravning ägt rum, en med omsorg och känsla
genomförd gravläggning. I våra ögon kan platsvalet verka motbjudande,
men det var det ingalunda för den äldre stenålderns människor.
Avskrädesplatsen var bebyggarnas egen hemvist, den bildade ofta golvet i deras
hyddor.
Häri återfinna vi det påtagligast framträdande särdraget i den äldre
stenålderns gravskick. Det sätt, varpå den döda kroppen jordades, innebar
en medveten strävan hos de efterlevande att behålla den avlidne
anförvanten i omedelbar närhet av den bostad, där han i livet verkat.
Upprinnelsen till allt gravskick har sin rot i släktinstinkten, i en känsla
av samhörighet, som sträcker sig även bortom döden. Livlösheten
betraktades som ett sovande tillstånd, ur vilket den döde ej kunde väckas, men i
vilket han, såsom levande i graven, alltjämt kunde göra anspråk på social
omvårdnad. Dessa hänsyn uppfyllas under äldre stenålder på så sätt, att
han får vila i omedelbar kontakt med det levande livet.
Från denna okonstlade föreställningsvärld är steget långt till den
dödskult, som tagit sig ett yttre uttryck i stenkammargraven. Redan dennas
monumentalitet ställer motsättningen till boplatsgraven i skarp belysning,
men djupare innebörd har en annan iakttagelse. Den döde har ryckts bort
från den direkta förbindelsen med de levandes samfund. Man ger honom
bortom boplatsen ett särskilt hus, som tydligen formats med åtskilliga drag
hämtade från människobostaden, men det iögonenfallande är, att
byggnaden uppförts av ett helt annat och massivare material. Detta är inte någon
tillfällighet, men det har inte betingats av några tankar om dödsrummet som
en evighetens hemvist — så långt sträckte sig inte stenåldersmänniskans
filosoferande, inte ens inför döden. De stenmassor, inom vilka den döda
kroppen tvingas in, dölja säkerligen helt andra avsikter, och man har pekat
på att dessa böra ses i direkt samband med det förhållandet, att även
beträffande valet av gravplats skilsmässan mellan liv och död nu blivit definitiv.
När man nu börjat sörja för på en gång största möjliga omtänksamhet om
liket och samtidigt dess avsöndring från de levande, kan man näppeligen
undgå antagandet, att man inte bara hyst vördnad inför den döde utan
också uppfattat denne som i viss mån farlig för sin omgivning — en djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
