Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta bondesamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppteckning från östergötland: »Där klockaren hade kört ihjäl sig, började
snart folk, som gick eller åkte förbi, att kasta något föremål, såsom en sten,
en kvist eller dylikt, och under tidernas lopp samlades där en stor hög».
Den djupare orsaken till detta egendomliga bruk tolkade sagesmannen med
orden: »Det hela gick ut på att göra den döde välvilligt stämd mot de
offrande», och på andra håll får förklaringen till liknande företeelser en ännu
skarpare formulering: man kastade sten på dödsplatsen »för att få ro för
den döde» eller »för annars spökade det» o. s. v. Det är säkerligen i en
äkta stenålderstradition, som sådana föreställningar bottna.
Gravgodset i stridsyxekulturens gravar ger oss tidens materiella prägel
och bär alltigenom vittnesbörd om en högt utvecklad skicklighet att
bemästra de svårigheter och tillvarataga de möjligheter, som flintan och
grönstenen erbjödo. Stridsyxan utarbetas i former, som med rätta pläga räknas
till hela det europeiska stenåldersområdets allra yppersta skapelser. Till
sin typ skiljer den sig helt från andra äldre svenska stridsvapen men visar
liksom dessa i snart sagt varje linje tillbaka på förebilder i metall, koppar.
En sådan form kan ej ursprungligen vara avsedd att göras i sten, ty den
håller sig ej inom de naturliga gränserna för praktisk användbarhet och
materialets möjligheter; den som arbetade i metallverkstäderna, hade helt andra
utsikter att i den mjuka leran och det mjuka vaxet ge kopparvapnens modell
och gjutform en i den hårda stenen oanad, mången gång outförbar
utformning. Vem skulle komma på den idén att förse en stenyxa med lång
holk, om han ej tidigare sett något sådant i metall? I senare fallet blir en
sådan anordning naturlig, ty den ger ett förbättrat stöd för skaftet, men
i sten blir den inte mycket mer än en lyxbetonad klumpighet, eftersom
den vid första hårda slag riskerar att springa sönder. Sambandet mellan
Nordens stenålder och Söderns äldsta metallålder får därmed ny och rikare
belysning. Förlagor av koppar till de svenska stridsyxorna finna vi också
litet varstans i mellersta och östra Europa.
Vad som gäller för stridsvapnet, gäller i lika mån för stridsyxekulturens
keramik och andra redskap. De visa sig ha utbildats utan djupare rötter
i inhemsk tradition. Den keramik, de arbetsverktyg, de vapen, ja t. o. m.
många av de smycken, som vi finna i dess gravar, ha inte några omedelbara
motsvarigheter inom fångstkulturens eller bondekulturens äldre
fornsaksmaterial, men göra vi en utblick över den utanför Norden förefintliga
fyndmassan, skola vi finna, att den svenska stridsyxekulturen utan svårighet låter
sig infoga i ett stort europeiskt sammanhang, och om vi göra oss mödan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
