Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta bondesamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Torneträsk. Särskilt skiffern har här tack vare materialets mjuka beskaffenhet
vunnit flitig användning i en delvis långt framskriden fabrikation av
spjutspetsar, pilspetsar, knivar och andra skärande redskap. Bland dessa böra
vi särskilt uppmärksamma en ofta återkommande knivtyp med skaftet
utformat i djurhuvudgestalt. Den anknyter nämligen i detta drag till de i
det föregående beskrivna friskulpturerna och därmed också till
hällristningskomplexen längst i norr. Här föreligger ett inre samband, som inte kan
förbises. Från de fångstplatser, som lämnat de rika fynden av
skifferredskap och kvartsitverktyg, ha sannolikt de »medicinmän» utgått, som ute
i ödemarkerna kring fjällväggarnas ristningar och målningar drivit sitt
dunkla spel för att åt jägaren mana fram villebråden ur deras gömställen.
Är det då denna fångstkultur, som främlingarna möta, när de vandra
in i Norrland? Redan i det föregående har det visat sig, att de fyndgrupper,
som dessa vitt skilda folkelement efterlämnat, måste på ett eller annat sätt
kopplas samman, och detta gäller i lika hög grad för Nordskandinavien
som för samma företeelser längre österut, i Finland och Ryssland. Samma
fenomen belyses ännu påtagligare därav att vi vid denna tid långt ner i
mellersta och södra Sverige påträffa de nordskandinaviska jaktredskapen
av skiffer i stridsyxekulturens gravar. Den nyss uppställda frågan kan
under sådana omständigheter med stor sannolikhet besvaras jakande. Men
en helt annan sak är, huruvida det främmande folkelementet kunnat giva
rikare färg och innehåll åt Norrlands primitiva jägarstammar. Det ser
knappast så ut, om vi bortse från de sydligare kustområdena, där
exempelvis i Hälsingland nyligen undersökts rika boplatslämningar, som återspegla,
att stridsyxekulturens bärare slagit sig ned här i rätt stor utsträckning och
med mera stadigvarande resultat, men längre norrut ha de synbarligen inte
haft mycket varken att ge eller att taga. Den nordskandinaviska naturen
själv lade hinder i vägen för en högre utvecklad stenålderskulturs livskraft
i dessa nejder. Jakten och fisket bli ännu årtusenden framåt de snart sagt
enda näringsfång, som den kunde erbjuda sina över de väldiga vidderna glest
utströdda bebyggare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
