Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En märkestid i Nordens förhistoria randas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men ofta också, i enlighet med en gammal, från den äldre bondekulturen
nedstammande tradition, som ättegrifter med utrymme för en större
församlings behov. I dessa möta vi ett fyndinventarium av delvis alldeles
nytt utseende.
Det starkt utpräglade nordiska formsinne, som under gånggrifternas
epok skapade den långa raden av elegant formade stridsvapen i sten och
en rikt varierande keramik med en flödande utsmyckning i brokiga mönster,
fann under stenålderns slutskede helt andra uttrycksmedel. Krukmakeriet
sjunker ned till en angelägenhet, som inte strävar längre än till att
tillfredsställa det rent praktiska behovet och som saknar intresse för linjespel
i dekor och form. Stridsyxan, tidigare mannens förnämsta prydnad och
värdighetstecken, blir gammalmodig, och av det konsthantverk, som på
den slösat en högt utvecklad formkänslas rikedom, blir det ingenting annat
kvar än ett torftigt hantverk, som med enbart praktiska synpunkter för
ögonen igångsätter en massproduktion av simpla, tunga arbetsyxor, vilka
endast i konstruktionen, skaftets påsättande genom borrandet av ett hål
genom yxkroppen, minna om det förgångna.
Hållkisttiden, såsom detta stenålderns nordiska slutskede kallas, sökte
och fann sin konstnärliga form i ett helt annat material, i flinta. Nya
tekniska framsteg, förvärvade genom förbindelser med flintbrukande länder
i västra Europa, möjliggjorde ett utnyttjande av det svårhanterliga råämnet
i långt större utsträckning, än tidigare kunnat vara fallet, och dessa nya
erfarenheter på stenbearbetningens område sätta sin prägel på den nya
tidens arkeologiska innehåll i högre grad än någon annan företeelse. Det
är nu, som man börjar förfärdiga flintdolkar, en fornsaksform, som väl före
någon annan dyker upp i lekmannens minne, när urtid och stenålder komma
på tal. Och den förtjänar mycket väl sitt stadgade rykte, ty den är
förvisso resultatet av ett hart när otroligt tekniskt kunnande, otroligt därför
att det inte torde finnas någon modern människa, som är i stånd att på
denna punkt prestera ett med stenåldersmannens verk jämbördigt arbete.
Det primitivaste och enklaste sättet att bearbeta flintan bestod i att med
en sten hamra på flintblocket, varigenom tunnare eller grövre splittror
flisades av. Denna slagteknik ersattes längre fram av ett annat och
effektivare förfaringssätt i samband med upptäckten, att vid ett bestämt tryck
mot en bestämd punkt av flintblocket detta delade sig i långsmala, tunna
flisor, s. k. flintspån. Tillämpad på redskapstillverkningen möjliggjorde
denna tryckteknik, sedan den väl kunnat göras fullt effektiv — och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
