Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bronsåldern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog sig uttryck i starkt markerad, överdriven formgivning och en egenartat
böljande rytm i dekoren. Det blev en form- och stilkonst, som drevs ut till
de yttersta gränserna av vad användbarhet och smak kunde tillåta. Den
förtog sig i sina envisa försök att till varje pris löpa linan ut och kunde
därför ej räddas från undergång. Så försvinna den nordiska bronsålderns
stora stilskapelser utan att lämna mycket mer än tomrummet efter sig.
På svensk botten är denna metallindustri i sin fulla utformning knuten
enbart till Skåne. Redan tidigt börja visserligen verkstäder för bronsgjutning
växa fram även i Mellansverige, framför allt inom kustbältena i öster och
väster samt inom slättbygdernas mera tätbefolkade trakter, men de torde till
huvudsaklig uppgift ha haft att tillfredsställa behovet av enklare
vardagsvaror såsom yxblad o. dyl., medan däremot den mera omfattande
produktionen alltjämt blev begränsad till Skåne — och naturligtvis Danmark.
Det är ett missförstånd, när man anför de bronssvärd och andra
praktpjäser, som i spridda exemplar då och då dyka upp ur den mellansvenska
jorden, som bevis för ett där existerande metallhantverk av hög kvalitet.
Sådana fynds karaktär av import från den sydskandinaviska centralbygden
är omisskännlig. Det är först under ett mycket sent stadium i utvecklingen,
som de norr om Skåne anlagda bronsåldersverkstäderna få tillfälle att något
vidga sin produktion mot större formrikedom.
Tillverkningen i Sydskandinavien var redan från början inriktad på
tvenne huvudmål, att förbättra vapenutrustningen samt att tillfredsställa
det med ett välstånd alltid växande begäret efter prydnader och grannlåt.
Krigaren kunde nu förses med en ändamålsenlig utrustning av
metallvapen. Den korta dolken finna vi inte längre hos mannen — den blir i
stället en kvinnornas egendom — utan den utbytes mot svärdet, som hela
bronsåldern igenom begagnades, liksom sin föregångare dolken, såsom ett
stickvapen men som inte, på grund av materialets art, lämpade sig som
huggvapen. Som sådant tjänade i stället stridsyxan, ett yxblad eller en
yxholk av brons, som insattes i och fastsurrades vid ett knäböjt träskaft.
I bronsålderns vapenutrustning intog även spjutet en framskjuten plats; det
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Till mansdräkten hörde en tröja i form au ett stort
tygstycke, som sveptes runt kroppen och saknade ärmar; över axeln låg kastad en vid
mantel. För övrigt ingick i mannens klädsel en halvklotformig mössa samt ett slags
enkla sandaler eller fotlappar. — Här framställda rekonstruktion är gjord i närmaste
anslutning till H. Kühn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
