Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnåldersbygden i Skåne och Mellansverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bronsålderns åkerlappar och betesmarker en yppig växtkraft, blir ej längre
bestående utan avlöses av en brådstörtad och betydande nedgång i
temperaturen ungefär vid mitten av det sista förkristna årtusendet. Det började
med en stark regnperiod, som drog med sig kalla och kyliga vindar. Den
blev en sannskyldig »fimbulvinter».
Det säger sig självt, att en sådan klimatförändring till det sämre måste
föra med sig omkastningar i djur- och växtlivet, likaväl som den i hög grad
bör ha förryckt människans livsvillkor. Man har velat förmena, att den
uppenbarat sig med sådan brådstörtad kraft, att den kommit att verka som
en akut kris i befolkningens existens, och denna har i sin tur haft till följd,
att Nordens och Sveriges inbyggare lämnade sina boplatser för att söka sig
nya hem under ett mildare luftstreck i söder.
Men en dylik förklaring kan, såsom av många påpekats, inte hålla streck,
då klimatförsämringen visat sig vara inte bara ett nordiskt utan ett
europeiskt fenomen, och därtill kommer ytterligare en viktig omständighet: just
vid denna tid börja länderna längst upp i norr för första gången påtagligt
dyka upp vid den antika synranden och därmed också för första gången
bli föremål för en uppmärksamhet, som tar sig uttryck i ord, satta på pränt,
och av dessa få vi en helt annan syn på klimatväxlingens följder.
Någon gång i början av 300-talet före Kristi födelse avseglade från det
nuvarande Marseille ett skepp med kurs mot den okända världen längst
uppe i nordligaste norr. Ombord befann sig en äventyrslysten
upptäcktsresande vid namn Pyteas, vilken sedan han återkommit oskadd från resans
strapatser, satte sig ned att skriva ett verk om allt det märkliga han sett.
Han hade nått fram till Britannien och fick där höra talas om ett land
Thule, som låg sex dagsresor i nordlig riktning därifrån och gränsade till
ett stort hav, som var stelnat till is. Att man därmed avsåg någon del av
det nordiska bebyggelseområdets västkust, får nog anses som obestridligt,
och därför kunna de uppgifter, som Pyteas inhämtat, för oss ha stort
intresse i föreliggande sammanhang.
Pyteas berättar om Thule-Norden, att landet var rätt bördigt och rikt
på frukter, vilka emellertid mognade sent, att invånarna bedrevo åkerbruk
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. När germanerna första gängen framträda i
historiens ljus, ha de under århundradena närmast före Kristi födelse kring sina boplatser i
norra Tyskland intagit försvarsställning mot Mellaneuropas då mäktigaste folkgrupp,
kelterna. Rekonstruktionen är gjord i närmaste anslutning till E. Petersen, »Wie unsere
Urväter lebten».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
