Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Norge finns bevarad en närmast skämtsam berättelse om, hur en
norrman kom till Uppsala och lurade i svearna, att han var guden Frö. Den
tilldrog sig på konung Olav Tryggvasons tid. Han hade en följesman, som
hette Gunnar Helming. Denne vart oskyldigt anklagad för dråp på en man,
som hette Halvard, och flydde till Sverige.
»Vid den tiden var det ett stort blot till Frö, och så mycken kraft var
det i hans bild, att djävulen talade till folket ur gudabilden. Nu hade man
åt Frö givit en ung kvinna. Ty folket trodde, att Frö var levande, vilket
visade sig på många sätt, och menade, att han kunde ha behov av att leva
i äktenskap. Kvinnan var vacker att se på. Hon skulle råda i templet och
över allt, som tillhörde gudahuset.
Dit kom Gunnar Helming och bad Frös kvinna hjälpa sig, så att han
skulle få stanna där. Hon såg på honom och frågade, vem han var. Han
påstod, att han var en utländsk frigiven. Hon sade: »Ingen lycka skall du
ha, ty Frö är inte god på dig. Men bli nu här i tre nätter. Sedan skall
du få veta, om Frö vill dig väl eller ej». Gunnar sade: »Din hjälp syns
mig mera värd än Frös välvilja».
Gunnar var en glad och lustig man. Då han varit där i tre nätter,
frågade han Frös kvinna, hur det skulle bli med hans vistelse. »Jag kan
inte så noga veta», sade hon. »Du är en fattig man, och kanske är du en
god man, och jag skulle gärna vilja hjälpa dig. Men Frö har sett dig, och
jag tror han tycker illa om dig. Stanna nu här en halv månad. Sedan
skola vi se, vad som kan göras.» Gunnar sade: »Detta har tagit en
vändning sådan, att för mig finns intet val. Frö tål mig inte, men du måste
hjälpa mig, ty hos honom vill jag inte vara».
Människorna tyckte bättre och bättre om Gunnar ju längre han
stannade, för han var både glad och en tapper man. Han kom ännu en gång
till tals med Frös kvinna och frågade, hur han nu hade det. Hon svarade:
»Männen här tycka bra om dig. Det syns mig lämpligt, att du stannar här
i vinter och far på gästning med Frö och mig, då han skall ut och ge folket
god årsväxt, vad han än tycker om dig». Gunnar tackade henne. Nu kom
den tiden, då de skulle göra sig redo att draga hemifrån. Frö och hans
kvinna sutto i en vagn, och deras tjänare gingo framför den. De färdades
över en lång fjällväg. Då vart ett stort oväder, och färden blev svår. Gunnar
följde vagnen. Omsider blev det så, att folket förirrade sig bort från den,
och Gunnar var ensam kvar med Frö och hans kvinna i vagnen. Gunnar,
som ledde hästarna, blev trött. Då han gått så en stund, ledsnade han på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
