Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var son, han offrade. När Ane offrat den åttonde sonen, kunde han bara
ligga till sängs; när han offrat den nionde, fick han mjölk ur ett horn till
näring; seglivad sög han späd barns mat för andra gången, heter det om
honom. Ändå ville han offra sin tionde och sista son. Men svearna
vägrade att lämna ut den sista kungaättlingen, och blotet blev inte av. Så
dog då Ane.
Det är tydligt, att i Oden finner man en helt annan gudatyp än Frö
och de övriga växtlighetsgudarna. I själva verket representerade han helt
andra ideal. Det framgår kanske allra klarast av föreställningen om Odens
dödsrike, Valhall.
Egentligen är det ganska naturligt, att det alltid har varit svårt för
människor att tänka sig ett dödsrike, ett paradis, som är lika lämpat för
alla. Paradiset skall vara det fullkomliga livet efter detta, men vad som
är fullkomligt och idealiskt för en jordbrukande bonde, behöver inte vara
det för en kung. De ha olika synpunkter redan på detta livet och med stor
sannolikhet också på det nästa. Därför blir paradiset, som den enskilde
helst vill tänka sig det, gärna en reproduktion av den tillvarelseform, som
han funnit bäst eller hoppats mest på i denna världen. Dödsriket Valhall
betecknade ett liv för krigare. Där slogs man friskt var dag med goda
vapen och hade dessutom förmånen att få göra det direkt under gudarnas
ögon och till och med under anförande av dessa. Stupade man på
valplatsen, gjorde man det för ärorika sår och hade som ytterligare förmån,
att såren läktes av sig själva varje kväll. När dagen var slut, samlades man
kring dryckesborden. Först åt man sig mätt på fläsk av galten Särimner
(vilken, för att ändå mera understryka det eviga i denna tillvaro, var dag
levde upp på nytt), och sedan drack man och berättade historier. Om
morgonen var man färdig att åter ge sig ut och slåss.
Det är tydligt, att denna form av paradis inte kan ha varit av stort
intresse för en vanlig jordbrukande befolkning. Vad livet än har haft att
bjuda, men freden har varit det viktiga och väsentliga. Striden har betytt
skövlade åkrar och osäker vinning. Oden och hans Valhall ha aldrig varit
populära i vidare kretsar.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Bildstenen frän Sanda på Gotland, med en ståtlig
framställning av kultceremonier från 1000-talets Sverige. Det övre, inramade partiet
plägar tolkas som den dödes ankomst till Valhall (jfr ovan sid. 294), och de tre männen
därunder synas återge en procession, i vilken föras »de höge gudars» förnämsta
symboler, Odens spjut, Tors hammare och Frös skära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
