Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kungasagor och de berömda släktsagorna, Nials saga och många andra
lika välkända.
Äldst av dessa samlingar äro de dikter, som kallats den äldre Eddan;
de äro från 800- och 900-talen. Tillsammans med de s. k. skaldedikterna
(invecklade konstdikter, som av flera skäl ofta äro mycket svårbegripliga)
och med Snorre Sturlasons Edda, ett slags handbok i eddadiktningen, som
också i sig bevarat mycket gammalt och som författats av den store isländske
historieskrivaren omkring 1220 (alltså långt in på kristen tid), utgöra de
vad man sammanfattningsvis har kallat eddadiktningen eller
eddamytologien.
Var och en, som läst »Frithiofs saga», har därvid stött på lärodiktning
ur eddan. Både kung Bele och Torsten Vikingson ha Havamal, Den höges
sång, i minnet, då de före sin död ge råd åt sina söner. »Dag skall
du prisa, Frithiof, sen bärgad sol sig döljt» o. s. v. säger Torsten; det
lyder där:
<poem>
»Dag skall prisas om kvällen,
hustru, när hon är bränd,
svärdet, när det är prövat,
flickan, när hon är gift,
is, när man väl är över,
öl, när det är drucket.»
<poem>
Mest handlar eddadiktningen om gudarna och deras öden. Man skall
bara inte tro, att särskilt den äldre Eddan innehåller någon
sammanhängande gudalära. Tvärtom är det ett mycket mödosamt företag att ur alla
spridda omnämnanden i den isländska litteraturen leta fram ett
sammanhang. Många korta uttryck eller oavslutade berättelser syfta på myter, som
ha gått förlorade; då är det omöjligt att tolka deras mening. Det finns
t. ex. en liten dikt om Oden, som blev förtjust i en flicka, »Billings dotter».
Två gånger blev han bjuden att komma till henne i hemlighet. Första
gången fann han vakt med brinnande facklor, det hindrade honom att nå
dit. Andra gången låg vakten i sömn. Oden kom till flickans bädd, då
låg där en hund bunden i sängen, men flickan var borta. »All möjlig
smälek», säger Oden, »har jag fått genom henne, men ingenting av henne har
jag ägt». — Det hade onekligen varit ett värdefullt bidrag till Odens historia,
om vi vetat mer om denna flicka, som lurade den allvise guden. Men vi
känna inte ens hennes namn.
Andra sånger äro däremot fullständiga och utförliga. Känd för alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
