Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den arkeologiska forskningens medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gå vi tillbaka till fyndmaterialet fem hundra år tidigare, föreligger en
liknande möjlighet att bringa nordiskt, mellaneuropeiskt, orientaliskt och
egyptiskt samman i ett enhetligt system, och några århundraden efter
mitten av tredje årtusendet före vår tideräknings början yppar sig återigen
en utväg att rekonstruera ett kronologiskt likvärdigt skikt, som sträcker
sig från Egypten till Kreta, från Kreta till Italien, Alpländerna och Ungern
samt härifrån till Danmark—Sverige. Detta skikt ger oss anledning antaga,
att det epokskifte, som markeras av de första gånggrifternas byggande på
nordisk mark, tillhör tiden omkring år 2200 före Kristus.
Om nu dessa milstolpar i det kronologiska schemat kunna betraktas
som något så när säkra, hur skall då den nordiska fyndmassan grupperas
i sitt förhållande till dem, då såsom framgår av det ovan sagda det kan
förflyta ända upp till 500 år mellan ett par sådana fixpunkter?
De väsentliga hjälpmedlen att här bringa reda i det arkeologiska
materialet utgöra studiet av stratigrafien och fyndkombinationerna.
Den stratigrafiska metoden är utan tvivel den arkeologiska forskningens
tillförlitligaste hjälpmedel, men tyvärr är den i full utsträckning tillämplig
i endast ett relativt fåtal fall. Den arkeologiska stratigrafien sysselsätter
sig med tillkomsten av nya avlagringar över eller intill redan förefintliga,
varigenom med objektiv bevisning de fynd, som uppenbara sig i de
förstnämnda, kunna sägas ha kommit på sin plats först på ett senare stadium
än de fynd, som kunna upptagas ur de tidigare anlagda skikten.
På platsen för en intensiv och långvarig bosättning växer markytan i
takt med det avskräde, som människan kastar ifrån sig. Ett gott exempel
härpå erbjuder en i den sammanfattande framställningen ovan i förbigående
omnämnd järnåldersby vid Uppåkra strax utanför Lund. Den intensiva
bebyggelsen på platsen, som sträckte sig från tiden omkring Kristi födelse till
framemot år 500, hade under tidernas lopp skapat ett s. k. kulturlager av
ända upp till 3 m:s mäktighet. Detta har tillkommit på så sätt, att allt
avskräde, som blev över efter människornas måltider och verksamhet på
stället, undanskaffades genom att helt enkelt vräkas utanför husknuten.
Renlighetsbegreppen voro inte desamma då som nu. Inne i husen sköttes
städningen på så sätt, att man över det smutslager, som så småningom
naturnödvändigt utbildades, strödde ut sand eller grus för att undanrödja
de värsta bristerna i hygienen. Men då därmed golvet efter hand höjde sig,
tvingades man att även i andra avseenden följa med i höjden. Härden
försågs med ny stenläggning, och sandandet — som vi mycket väl känna igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
