Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demokratiens genombrott. Av Edvard Thermænius - Ministärens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på ett effektivt och sinsemellan harmoniskt sätt skulle samarbeta för att
utföra sin chefs avsikter.
Resultatet blev emellertid ett helt annat. Ett skäl har redan angivits:
konungens oförmåga att vaksamt ingripa och outtröttligt dirigera. Så kom
det sig, att ledningen och initiativet alltmer övergingo till statsrådet och
inom detta i en hittills osedd utsträckning till en man: den unge, energiske
arbetsamme och plikttrogne justitiestatsministern Louis De Geer. I
början var han blott till rangen statsrådets främste ledamot. Men inom
kort var han det även till gagnet. Till namnet slutligen blev han det 1876,
då statsministerämbetet genom en grundlagsändring infördes. Sedan dess
är statsministern enligt regeringsformen § 6 »statsrådets främste ledamot».
De Geer blev statsrådskretsens medelpunkt och egentlige ledare, som i stor
utsträckning angav regeringspolitikens riktlinjer, som utövade ett avgörande
inflytande på regeringens rekrytering och som intog en alltmer synlig och
auktoritativ ställning både utåt och inåt; både gentemot riksdagen och
allmänheten och emot kungen och sina kolleger.
De Geer säger visserligen själv i sina berömda »Minnen», att han ännu
så sent som 1867 icke uppfattade sin »ställning som en fullständig
konseljpresident». I själva verket hade han emellertid hunnit uppnå denna
position blott några år efter sin utnämning till justitiestatsminister (1858).
Orsakerna till denna hastiga och i allo oavsiktliga förändring ej blott av De
Geers personliga ställning utan även av en viktig del av Sveriges statsskick
äro att finna dels i hans på samma gång koncilianta och fasta väsen, som
gjorde honom särskilt lämpad som medlare och ledare, dels i några
betydelsefulla tilldragelser, vilka helt enkelt tvingade honom att framträda i
första planet och taga ledning och ansvar. Den första av dessa var en av
de många konflikter, som unionen med Norge föranledde. Denna tvist (det
gällde den gången avskaffandet av riksståthållareämbetet i Norge) lyckades
han med fyndighet och fasthet lösa, låt vara egentligen blott genom att
skjuta avgörandet på framtiden. För tillfället var emellertid mycket
vunnet. Själv fick De Geer en högst betydande auktoritet i riksdagen och inför
den allmänna opinionen i Sverige, och inte minst gentemot Karl XV, som
hade allt skäl att hysa tacksamhet för hans fasta ingripande, vilket räddade
konungen ur ett mycket obehagligt läge. Den främsta anledningen och
säkraste grunden till De Geers starka ställning, som vilade på en enastående
aktning och popularitet, blev emellertid hans framgångsrika arbete för
representationsreformen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
