Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skolformer och universitetsliv. Av John Landquist - Folkskolans utveckling till bottenskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna undervisning blev i realiteten ofta rena parodien. Monitorerna kunde
ej upprätthålla respekten, cirklarna råkade i gräl med monitoren, och den
ena cirkeln överröstade den andra. Monitorerna voro naturligtvis oförmögna
att leda undervisning eller väcka intresse för undervisningens föremål.
Resultatet blev i bästa fall en utanläxa. Det var en av Rudenschölds stora
förtjänster om skolväsendet, att han visade växelundervisningens utsiktslöshet
och framhöll nödvändigheten av lärarens personliga ledning av
undervisningen. Men denna fordran medförde omedelbart kravet på lärjungarnas
uppdelning på skilda avdelningar eller klasser. Redan elevmaterialets
mängd gjorde i större samhällen en sådan uppdelning från början
nödvändig. Så undervisades i Stockholms folkskolor lärjungarna på två
avdelningar med olika lärarpersonal. I Lunds stift voro i början av 1860-talet
lärjungarna delade på tre underavdelningar: stavare, de som sysslade med
minimifordringarna och de som hunnit däröver. Inrättandet av småskolor
och högre folkskolor enligt 1858 års kungörelse bestämde för hela landet
en differentiering av folkskoleundervisningen. Med 1878 års normalplan
för undervisningen i rikets folk- och småskolor och med 1882 års
folkskolestadga blev klassindelningen i folkskolan definitivt utgestaltad. Denna
normalplan anger bestämd läseordning för småskola med två årsklasser och
för folkskola med fyra.
Den man, som framför någon annan bidrog till folkskolans upphjälpande
ur växelundervisningens kärr, var greve Torsten Rudenschöld. Under
1850-talets kritiska år, då oppositionen mot den nya folkskolan växte och de
mindre skolornas inrättande hotade hämma folkskolans utveckling, väckte han
lika mycket genom sitt personliga exempel som genom sina skrifter ett nytt
intresse för folkskolans sak. Man har anledning att kalla Rudenschöld
Sveriges Pestalozzi. Han påminner om honom både i sin outtröttliga och
oegennyttiga entusiasm för den elementära folkundervisningen, sina framstående
egenskaper som lärare, sitt självständiga sökande under egen praktik av en
riktig lärometod och i den religiösa känslogrunden för hans folkuppfost-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Denna klassiska bild av »En skole i Delsbo» (utförd
i olja 1871) ritades av konstnären 1863 i prosten Lars Landgrens socken. Det är ett förhör
i biblisk historia som just pågår, och efter allt att döma kommer förhöret att avslutas
med det stycke rotting, som läraren håller i sin kraftiga näve; en annan av de barfota
pojkarna står vid svarta tavlan till höger »och skäms». Med mästers respekt i klassen
tycks det f. ö. inte vara riktigt väl beställt — vad som sker bakom hans rygg har mycket
litet med disciplin att göra. I nedre vänstra hörnet ser man ett matsäcksskrin. —
Oljemålning av J. W. Wallander 1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
