Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilbrytningar i byggnadskonsten. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den första svenska »Alphyddan» nära »Floras kulle». Sammanhanget med
den engelska parkens behov av fantasieggande miniatyrhus ligger klart.
Scholanders spelande fantasi och oerhörda mångsidighet (manifesterad i
en mängd byggnader, bl. a. Synagogan i Stockholm i en slags orientalisk
biandstil) passade bra även för dylika lekfullt romantiska byggnader.
Man har ibland klandrat icke endast den svenska utan
1800-talsarki-tekturen över huvud för dess förljugenhet och uppsjö på falska effekter
av löst påsatta dekorationer i oäkta material. Det är riktigt, att det
intensiva experimenterandet med olika stilar ledde till många ytligt braverande
resultat, men samtidigt är det nödvändigt att lägga på minnet, att /. G.
Clason, ledaren vid seklets slut, icke var den förste under 1800-talet i Sverige,
som predikade det äkta materialets värde under utslungande av
förbannelser mot gips och cement i stenimiterande syfte. I sin undervisning på
1840-talet framhöll alltid en sådan förgrundsgestalt som Axel Nyström
materialäktheten som arkitekturens väsentligaste egenskap: »Den känsla af heder
och ärlighet, som utmärkte de gamla architecterna, hörer icke mera till
dagens ordning. I dess ställe hafva vi fått en anda af högfärd, ett fikande
efter grannlåt, en onödig anspråksfullhet, som drifver oss att låta saker
synas andra och bättre än de i sjelfva verket äro». Även andra av
1830-och 40-talets ledande arkitekter, t. ex. C. G. Brunius i Lund, vars passion
för teglets levande oputsade yta frapperar, hade liknande gedigen syn på
materialproblemet. Scholander, som beundrade järnkonstruktionerna i de
parisiska hallarna och som klagade över alltför livligt användande av
cement och murbruk i Wien, uttalade sig också på samma sätt som Nyström.
Emellertid togo i det långa loppet experimentivern och den beskäftiga
pryd-nadslusten överhand över alla sunda principer, och de med naturlig sten
beklädda byggnaderna bli lysande undantag — t. ex. tysken Friedrich Stulers
Nationalmuseum (färdigt 1866) med dess kalkstensbeklädda fasader och
rika användning av marmor (en interiör, se bd 9, sid. 357) — ända tills
sanningskravet på nytt reses under 1880—90-talen.
Experimentlusten gällde även träbyggnadskonstruktionen, och den kom
här att spela en viss roll för utformningen av den betydelsefulla tillsats
till villan, som heter verandan. Den förkättrade 1800-talsverandan med
sina kuriösa konstruktioner av snidade stolpar, baldakinformer och
löv-sågerier (vilka dock endast utgöra löst påhäng på konstruktionen) har i viss
mening föregripit många förnuftiga anordningar i senare tid, som gå ut
på att taga vara på sol och luft. En modern kritiker (Gustaf Näsström) har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
