Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlogsflotta och skeppsfart under 1800-talet. Av Hjalmar Börjeson - Sjöförsvarets förfall och begynnande uppgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädde von Plåten samma år på Riddarhuset och förklarade, att han »aldrig
sagt, icke heller ens med förtäckta ord antytt, att den seglande flotta vi hade,
borde förstöras eller detta vapen vårdslösas eller bortläggas». Tvärtom sade
han sig »hava erkänt och skulle alltid erkänna nyttan av detta viktiga och
imponerande vapen», och därmed slutade fejden för denna gång.
Vid 1834 års riksdag drabbade emellertid andarne samman igen, nu på
tillskyndan av den knappt 40-årige förre översten vid f. d. arméns flotta
Otto Julius Hagelstam, av motståndarne ansedd såsom örlogsflottans värsta
fiende. Efter mycket motstånd förmådde han statsutskottets majoritet att
tillstyrka, att Riksens ständer borde förklara, att »rikets sjöförsvar
huvudsakligen vilade på Skärgårdsflottan» — detta vägrade dock ständerna. Vid
denna tid sällade sig på visst sätt till örlogsflottans förespråkare
generalmajor Johan Peter af Lefrén. Det är självfallet, att denne framstående
arméofficer med en lång och berömlig lärarebana bakom sig skulle utöva ett
stort inflytande på opinionen, »Krigsflottans nytta är ovedersäglig», yttrade
han och framhöll, att »en under fredslugnet försummad administration av
sjöväsendet är för en stat vådligare än en mindre väl vårdad administration
av lantkrigsväsendet, såvida landet till sitt försvar är i ett ovillkorligt behov
av sjömakt. — Det är lätt», fortsatte han, »att i nödens stund inom en ganska
kort tid giva landtarmén en tillfällig förstärkning, om man i tid varit
betänkt att bibringa massan av nationen en viss grad av skicklighet att föra
vapen, — men så förhåller det sig icke med ett lands sjömakt. Har denna
en gång råkat i lägervall under freden, så äro alla tillfälliga bemödanden
fruktlösa att, om krig inträffar, återupprätta den, även om dessa
understödjas av den varmaste fosterlandskärlek och den mest givmilda statskassa».
Men även han ville icke föreslå linjeskepp utan endast fregatter (»jagare»)
och briggar samt en skärgårdsflotta.
Motviljan för särskilt linjeskepp denna tid bottnade däri, att en fransk
artilleriöverste Paixhans hade konstruerat en s. k. bombkanon med enligt
uppfinnaren förskräckliga egenskaper. En enda bombträff i ett linjeskepp
skulle få det att ramla ihop som en underminerad vedstapel. Anställda
skjutförsök i Sverige lämnade dock inga belägg därför. När så Paixhans
på 1820-talet utgav sitt arbete »Nouvelle force maritime et artillerie», gjordes
ånyo skjutförsök hos oss med samma resultat som tidigare. Icke desto
mindre spreds ett rykte, att bomben skulle hava åstadkommit ett hål av icke
mindre än 27 kvadratfot! Mot denna uppgift protesterade vår dåtida
främste artilleriexpert premiärlöjtnant Johan Fredrik Ehrenstam, samtidigt var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
