- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 10. Kring sekelskiftet /
342

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bland officerare, som tid efter annan tjänade i utländska mariner och
där hedrade det svenska namnet, må här nämnas Hyltén-Cavallius och
Sundevall. När Preussen 1852 stod i begrepp att upprätta en örlogsflotta.
vände sig prins Adalbert till prins Oskar, sedermera konung Oskar II, med
anhållan om anvisning på några lämpliga officerare för
organisationsarbetet. De båda nämnda officerarne rekommenderades därvid av prinsen.

Gustaf Erik Hyltén-Cavallius inträdde 1850 i den österrikiska flottan,
och kallades av prins Adalbert i preussisk tjänst. Här blev han snart den
egentliga själen i flottans överstyrelse. Sjövapnet erhöll omsider också nytt
artilleri efter hans ritningar. Jämväl utarbetade han förslag till
varvsanlägg-ningar vid Jahde, nuvarande Wilhelmshafen. Han begärde avsked 1857.

Henrik Ludvig Sundevall hade efter bl. a. någon tids tjänst i den
amerikanska marinen blivit anställd i preussisk tjänst, där han 1855 avancerade
till befälhavare för örlogsstationen i Danzig. Vid en preussisk expedition
1859 till Orienten var Sun de vall eskaderchef.

En tredje officer, som utmärkte sig i utländsk tjänst, var Erik Johan
Gustaf af Klint, som 1849 gick i österrikisk tjänst och fick flera hedrande
uppdrag. 1865 utnämndes han till stationsbefälhavare i Triest, och stupade
året därpå i sjöslaget vid Lizza som chef på fregatten »Novara» och dog,
enligt vad amiral Tegethoff efteråt skrev till änkan, »som en hjälte».

ÖRLOGSBÅTSMANNEN SÅSOM SJÖKRIGARE.

Under 1800-talet bemannades flottans fartyg av båtsmän och
sjöbevä-ring, av vilka de förra frivilligt antogos och betraktades som en stamtrupp
i såväl fred som krig. De enda sjömansdugliga, som flottan egentligen ägde,
voro emellertid till långt inpå seklet de av staten till jungmän och matroser
utbildade skeppsgossarne. Den övervägande delen av folket var således
båtsmännen, anskaffade av jordägare (»rotehållare») enligt kontrakt mellan
dem och kronan. Av rotehållaren skulle varje båtsman bestås ett torp, i
regeln nätt och jämt i stånd att föda båtsmannen med sin familj, den tid
mannen vore till örlogstjänst inkallad (»uppfordrad»).

Denna typ av sjökrigare hade alltså vid antagningen aldrig varit högre
till väders än på höloftet eller i toppen på någon gran, hade aldrig skådat
något större skjutvapen än en bössa, aldrig sett sjön gå högre än ekstocken
kunde bärga sig och hade aldrig ens tänkt sig så långt ut på djupet som ur
sikte av land. Så med ens skulle han bliva sjöman, skjuta med kanoner,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:04:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/10/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free