Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under världskriget och kristiden. Av Rütger Essén - Den inrikespolitiska situationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den jordbrukande befolkningen nästan helt på de vitas sida. Regeringen
Edén-Hellner, vars parlamentariska ställning var beroende av
socialdemokratiens stöd, avvisade emellertid den lagliga finska regeringens begäran om
hjälp och vägrade även utförseltillstånd för vapen till dess armé. Dessutom
synes den ha föreställt sig, att ententemakterna skulle betrakta svensk hjälp
åt den vita finska regeringen som ett ingripande till Tysklands förmån, ehuru
i själva verket den tyska hjälpen i Finland mottogs först sedan den svenska
vägrats, och sedan tyska regeringen i mars 1918 slutit fred med
sovjetregeringen i Brest-Litowsk — samt även då med stor tvekan och mot
överbefälhavaren Mannerheims uppfattning. Den var icke heller avgörande för
utgången, ehuru den otvivelaktigt påskyndade de rödas nederlag.
Slutresultatet blev i varje fall, att händelserna på andra sidan Östersjön gingo
Sverige fullständigt förbi. Visserligen gjordes en svensk frivilliginsats —
»Svenska brigaden» — på den vita sidan i det finska kriget, men denna hade
tämligen ringa omfattning och sågs med största ovilja av de svenska
arbetarorganisationerna. Utrikespolitiskt företogs visserligen en svensk aktion,
nämligen i fråga om Åland, till vars svenska befolknings skydd även en
mindre svensk kår landsattes i februari 1918. Det lyckades dennas befäl att
få de där förlagda ryska trupperna att lämna ögruppen, och den svenska
regeringen gav även sitt stöd åt öbefolkningens enhälliga önskan att
införlivas med Sverige, men i mars 1918 landsattes även tyska styrkor på öarna,
varefter de svenska trupperna drogos bort i maj samma år. Den svenska
aktionen var därefter i realiteten utsiktslös, desto mera som Finland, som
genom sitt motstånd mot bolsjevismen förvärvat de ledande segermakternas
sympatier, i tid svängde över åt de segrande västmakterna till.
Ålandsaktio-nen fullföljdes dock av svenska regeringen inför det nybildade Nationernas
förbund men rann, såsom man kunnat förutse, ut i sanden. Det enda
positiva resultatet blev en internationell garanti för en viss självstyrelse på öarna
samt en konvention om deras icke befästande, något som då uppfattades
som ett svenskt intresse.
Utrikespolitiskt sett stod Sverige sålunda utanför den omvälvning, som
under åren från 1918 till 1922 ägde rum öster och söder om Östersjön, och
intresserade sig föga aktivt för densamma. Ålandsaffären kvarlämnade
dessutom en bitterhet i förhållandet till det nya oberoende Finland, som endast
långsamt övervanns. Insikt om den för Sverige oerhört stora betydelsen av
omvälvningen av de statliga förhållandena runt Östersjön saknades också i
allmänhet. Opinionen var övervägande inriktad på de inre stridigheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
