Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den skönlitterära förnyelsen. Av Harald Elovson - Livsglädje och skönhetskult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I en enquete om Selma Lagerlöf vid hennes
50-drsdag den 20 november 1908 skrev C. D.
af Wirsén bl. a., att »Selma Lagerlöf borde
lära sig av fru Lenngren att undvika svulst
och förkonstling». 1 »Puck* hade E.
Fors-ström denna elaka bild av den svenska
litteraturens »övermagister», måstrande diktarinnan.
av adertonhundratalet på skilda
-håll en häftig reaktion, som tog sig ^
uttryck i kravet på att hänsynen till
det estetiska skulle få bestämma
vid utformningen av ett husgeråd,
en möbel, en offentlig byggnad, en
industrianläggning, en stadsplan.
Man krävde också, att egenartad
och ursprunglig natur skulle
skyddas mot ekonomisk exploatering.
På svensk botten var Ellen Key den
mest tidstypiske företrädaren för
denna inställning, som hon
sammanfattade i satsen, att
»mänskligheten i inre lycka förlorar vad den
vinner i materiell maktutvidgning,
ända till dess skönheten blir ett så
tvingande livsbehov, att den
bredvid nyttan kan hävda sin
maktställning». Hon utvecklade utförligast detta tema i tredje delen av sitt nyss
nämnda verk »Livslinjer», där man möter kapitel med de karakteristiska titlarna:
»Skönhetens sedelag», »Sällskapslivets skönhetsbud», »Samhällsskönheten».
Denna skönhetskult återverkade inte bara på litteraturen utan också på de
bildande konsterna, konsthantverket samt fest- och hemlivet. En inflytelserik
representant för denna strävan att ge den estetiska synpunkten ökat
utrymme i offentligt och enskilt liv var Carl G. Laurin, som framträdde som
författare med en skrift om konsten i skolan och konsten i hemmet (1897).
I dikten fick tidens skönhetskult och skönhetsåtrå sitt märkligaste
uttryck i Heidenstams stora vers- och prosaverk »Hans Alienus» (1892).
Huvudpersonen i hoken, som i trots vänder sig mot samtiden, som för honom
ter sig smutsig och ful, är genomträngd av het längtan efter att skönheten
helt skall prägla hans eget och mänsklighetens liv. Under ett samtal får
han förklara: »Samtidens och de första kristnes läsarefasa för det skönas
syndfullhet besticker mig icke. Hela min varelse samlas i en brännpunkt.
Jag har en lika outsläcklig skönhetstörst, som om jag levde vid renässansens
midsommar. Men det anses förbjudet att tillstå sådant i en
naturvetenskaplig tid. Till och med gamla akademici skulle korsa sig inför en så uppriktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
