Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den skönlitterära förnyelsen. Av Harald Elovson - Nationell och social inställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landsvistelse. Levertin utnyttjade också reseminnen, likaså Per Hallström
och Selma Lagerlöf. Det var »romantiska» landskap, som främst lockade
nittiotalisterna, Södern och Orienten. Det inträdde emellertid en vändning
på denna punkt. Liksom Strindberg kände också Heidenstam under den
långa exilen längtan hem. Han hade brutit med sina närmaste anhöriga
och kunde inte känna saknad efter människor. Däremot längtade han efter
sin hembygd, såsom han bekänner i en av dikterna i »Vallfart och
vandringsår» :
»Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. — Jag längtar var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarne där barn jag lekt.»
Samma saknad och längtan, vidgad att omfatta hela födelselandet, möter
i den stora dikten »Kosmopoliten», som kan sägas handla om Strindberg:
hemlandshäcklaren, som söker sig hem. Dikten innehåller en besk kritik av
traditionell svensk patriotisk diktning:
»Att dikta fosterländskt är ju galant,
förstode endast han att dämpa stämma
och sjunga helt naturligt och ej grant
om vårt beskedligt lilla hörn där hemma.
Där känslan talar, där blir språket kargast,
och tomma kärror bullra alltid argast.
Är finska sångmön stor i många stycken,
så minns, att endast därigenom, att hon rev
från sina kläder svenska smakens smycken,
blev hon så sann, så vacker som hon blev.»
Skalden hade, bekänner han i samma dikt, djupt myllat ner ordet »mitt
land», men hemkommen till Sverige och sina fäders bygd, skulle han se sini
känsla för hemmet och hembygden växa ut att omfatta hela landet, som
han bragte den vackraste hyllning, som det fått av någon skald, dikten
»Sverige», som blivit en inofficiell nationalsång. I den spirituella essän »Om
svenskarnas lynne» gisslade han sina landsmäns underskattning av det egna
och undergivenhet för allt utländskt. Heidenstam var inte ensam om att
framträda som nationell diktare och manare. Det gjorde också Karlfeldt,
Hallström och Hedberg. Oscar Levertin, i vars ådror det flöt främmande
blod, har också tolkat denna strömning i nittiotalet, finast i dikten
»Moderspråket».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
