Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskar som uppfinnare. Av Karl Modin - Svenska inslag i modern järnframställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finns dock tecken som tyda på, att den elektriska ugnen återvänder
till den Kjellinska grundtypen, alltså bl. a. till det låga periodtalet, men på
detta område är sannolikt inte det sista ordet sagt ännu på länge. Flera
av våra uppfinnare äro dock sysselsatta med problemet att göra den
elektriska ugnen allt billigare och säkrare i drift, och när den idealiska typen
konstruerats, väntar man att den skall få en synnerligen stor betydelse för
vår järnhantering. Även för malmens smältning använder man i viss
utsträckning den elektriska energien. De svenska föregångsmännen på det
området äro A. Lindblad, A. Grönwall och O. Stålhane, vilka som unga
ingenjörer under detta århundrades första decennium konstruerade den
första »elektriska masugnen».
Beträffande masugnarna och det malmmaterial, varmed de beskickas,
ha stora förändringar skett under senare årtionden, framkallade av rön,
som våra metallurger gjort på laboratorier eller ute i järnverken.
Masugnarna ha ständigt gjorts allt större, samtidigt som blästertemperaturen
höjts avsevärt. Medan man förr endast använde de järnrika
styckemalmerna till beskickning, har man numera alltmer övergått till anrikning av de
järnfattigare s. k. sekundamalmerna. Detta har möjliggjorts genom
framställning av slig, d. v. s. pulverformig malm, som anrikats så att den
innehåller ungefär 60 procent järn. Det visade sig emellertid i vissa fall
olämpligt, t. ex. då svavelhalten var hög, att införa detta malmpulver
direkt i masugnen, varför man gick den omvägen att först förvandla pulvret
till briketter. Metodiken på detta område har huvudsakligen utarbetats av
G. Gröndal, som f. ö. varit livligt verksam på det metallurgiska området
under decennierna kring sekelskiftet. »Brikettackjärnet» visade sig dock ha
vissa nackdelar, som gjorde att man lämnade metoden och i stället
övergick till sintringsförfarandet. Detta innebär, att man beskickar masugnen
med malmpulver, som blandas med fast bränsle, t. ex. koks eller
träkols-stybb, och därefter upphettar till 1,200 å 1,300 grader. Malmen smälter
då inte, utan »sintrar», d. v. s. järnkornen klibba ihop sig, och man får en
porös massa, som sedan är lämplig för vällning. En modifikation av denna
metod är framställningen av s. k. järnsvamp, vars princip är, att malmen
upphettas till högst 1,100 grader tillsammans med kolpulver eller gas,
innehållande koloxid och något vätgas. Det reducerade järn, järnsvamp, som
då erhålles, har sålunda inte varit smält och inte heller utsatt för någon
upphettad luftström. Smältes sedan denna svamp tillsammans med
lämpligt tackjärn, erhålles ett stål av mycket hög kvalitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
