Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskar som uppfinnare. Av Karl Modin - Svenska inslag i modern järnframställning - »Den okände uppfinnaren» i hemmaindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerna. Bland dessa senare få vi inte glömma professorerna Willi. Palmær
och Carl Benedicks, av vilka den förre, som är expert på rostens problem,
genom sin kännedom om rostskadornas natur kraftigt bidragit till att skapa
skyddet mot dem. Den senare har i sin egenskap av chef för
Metallogra-fiska institutet i Stockholm både själv och genom sina lärjungar kraftigt
bidragit till uppfinnarverksamheten på »järnfronten».
»DEN OKÄNDE UPPFINNAREN» I HEMMAINDUSTRIEN.
Gå vi så till den stora industrigrupp, som i det föregående kallats
»hemmaindustrier», så möter oss där en härskara av svenska uppfinnare, om
viiken detsamma kan sägas som om det rostfria stålets upphovsmän: det
är svårt att peka på någon viss person, utan att samtidigt begå en orättvisa
mot hundra andra. Låt oss t. ex. se på textilindustrien. De stora
grunduppfinningarna, om uttrycket tillätes, gjordes på detta område i England
under senare hälften av 1700-talet i och med konstruktionen av den första
spinnmaskinen (1770) och den första användbara mekaniska vävstolen
(1785). Textilindustrien har fått stort uppsving i Sverige, och dess kvalitet
står inte i något avseende efter de främsta textilländernas ute i världen.
Linneindustrien t. ex. har i tekniskt hänseende nått högre i Sverige än i
något annat land. Bl. a. äro våra linneväverier automatiserade i en grad,
till vilken man ingenstädes har någon motsvarighet. Att så kunnat ske
beror naturligtvis på våra teknikers många förbättringar av maskiner och
arbetsmetoder, alltså kort och gott på våra uppfinnares verksamhet. På det
numera så omfattande konstsilkeområdet ha vi dock ett namn, som inte bör
förbigås. Sedan man i utlandet ända sedan mitten av 1800-talet sökt efter
ett sätt att konkurrera med silkesmasken genom att på konstgjord väg
framställa silkesliknande fibrer, lyckades fransmannen Chardonnet finna en
användbar metod. Något tidigare hade vår berömde landsman Alfred Nobel
också varit inne på problemet att med nitrocellulosans hjälp framställa ett
silkeliknande material. Han lyckades åtminstone teoretiskt, men metoden
visade sig opraktisk vid tillämpning i större skala, varför den övergavs. Vid
sekelskiftet möta vi nästa svensk på området, R. W. Strehlenert, som
försökte utveckla en på kontinenten prövad metod, vilken gick ut på att lösa
cellulosa i kopparoxidammoniak. Han inrättade en försöksfabrik i Nol i
Bohuslän, men den motsvarade inte förväntningarna och nedlades därför.
1917 experimenterade J. Jonsson med en annan metod, den s. k. viskos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
