Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från impressionismen till expressionismen. Av Ragnar Hoppe - »Pariserpojkar» och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot slutet av 1880-talet började det emellertid att blåsa nya vindar
ute i Europa. Friluftsmåleriet hade gjort sin tjänst, realismen i strängare
mening likaså, och genom hela världen gick det en våg av nationalism.
Samtidigt vaknade en längtan efter en friare, mera fantasibetonad konst.
Man strävade rent formellt efter förenkling, sammanfattning, dekorativ
hållning. Efter studieåren ute längtade man hem till det egna, till
fosterlandets natur och folk, och denna drift blev så stark, att en stor del av
våra konstnärer vände Frankrike ryggen för en lång tid framåt och
återvände till den egna torvan. Ingen har mera vältaligt än Richard Bergh
tolkat denna hemlängtan, som också en skald som Heidenstam givit
gripande uttryck för.
»Konstnären», säger Bergh, »skall föra gamla och unga, fattiga och
rika, stadsbor och landsbor samman inför den svenska naturen, vårt
folklynnes moder och vår odlings tysta formdanerska. Han skall kalla oss
alla till möte och fest under vinternattens gnistrande stjärnhimmel och
i sommarnattens bävande ljusflod; han skall lära oss känna vårt eget
innersta väsende, han skall dyrka upp dess hemligaste lönngångar för oss,
och han skall leda oss upp till dess stora obrukade vidder...»
»PARISERPOJKAR» OCH OPPONENTER.
Alla dessa »pariserpojkar», som Georg Pauli kallat dem, sökte sig dock
inte till Sverige, till hemmet. Särskilt bland de något äldre fanns det flera,
som antingen gingo bort vid relativt unga år eller också funno sig väl
tillrätta i den utländska miljön, och de voro visst inte de sämsta
konstnärerna. Den glänsande koloristen Carl Skånberg, marinmålaren och
skildraren av de pittoreska hamnarna i Holland och Norditalien, var en
av dem, och till gruppen bör man också räkna hans vän Hugo Birger,
även han en driven tekniker och dessutom en av gruppens bästa
figurmålare. I den stora duken »Frukosten hos Ledoyen» har Hugo Birger givit
oss en strålande festlig bild av hur de skandinaviska artisterna den gången
firade vernissagen på Parissalongen. Det är epokens mest livfulla och
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Den kamrat, Ernst Josephson här ätergett på
sjukbädden, är liksom Josephson själv en av »opponenterna», Robert Thegerström. Målningen,
som är skissartat utförd på pannå och lever på sina friska färgmotsättningar, tillhör
hans tidigare porträtt; den tillkom under konstnärens Parisvistelse mellan Rom- och
Spanienresorna någon gång under 1880-talets två första dr. — Den tillhör nu Malmö museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
