Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands svenska diktning. Av Henning Söderhjelm - Ett lyriskt klöverblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inom Finlands svenska litteratur blev det plötsligt tomt och tyst, sedan
Topelius och Tavaststjerna gått bort. Mikael Lybeck var snart sagt den
ende, som på sitt författarskap ställde konstnärliga krav. Men kraven voro
desto högre. Lybeck arbetade som en konstsmed på att ge sin lyrik, sina
noveller och romaner, sin dramatik den slutgiltiga, absoluta formen. Hans
läggning var intellektuell, och hans konst kan inte kallas omedelbar.
Därför nådde den inte heller någon vidsträckt popularitet, men romaner som
»Tomas Indal» och »Breven till Cecilia», skådespel som »Bror och syster»
eller den ironiska komedien »Dynastin Peterberg» — vilken bl. a. gavs
med stor framgång i Stockholm — gömma på betydande konstnärliga
värden. Och i några av sina dikter har Mikael Lybeck vackert tolkat de första
politiska ofärdsårens tunga, dystra stämningar. I den symboliska »Trötta
träd» sjunger han t. ex.:
»Bryt våra stammar, storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
endast det: att brista, ej böjas ... blott brista.»
När ofärden med den målmedvetna förryskningspolitiken åren innan
sekelskiftet satte in, tvingades nationen att samla sina krafter till
motstånd. Detta blev till en början mest passivt och bestod i ett segt
fasthållande vid den av tsaren besvurna konstitutionen och i ett ivrigt
kulturarbete. Varje handling i kulturens tjänst fick nu ett dubbelt värde; förutom
vad den betydde i och för sig ägde den sin patriotiska betydelse. Den stärkte
tillförsikten och vissheten om att Finland verkligen ägde en kultur, värd
att försvara. Och det var som om de onda tiderna väckt till liv ett behov
att göra sig fri i dikt. Kring sekelskiftet framträdde en hel rad nya lyriker
inom det svenska Finland. Till dem hörde den milde Jacob Tegengren,
den meditative patrioten Hjalmar Procopé, den radikale, aktive Arvid Mörne,
passionens, ärans och trotsets sångare Bertel Gripenberg.
Jacob Tegengrens dämpade landskapslyrik är vacker, men vackrast
kommer kanske dock den andakt som bor i hans sinne till uttryck i hans
religiösa diktning:
»Somnar jag in med blicken fäst hos Gud i hans himlar klara,
på stjärnornas strålande skara, — Evige Gud, hos dig är bäst
drömmer jag stundom min själ är gäst för sorgsna själar att vara.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
