Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands svenska diktning. Av Henning Söderhjelm - Ett lyriskt klöverblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sega, gråa leran klyves, fåran växer ut
hän mot gråa kala viden invid tegens slut.»
Och det är till naturen han söker sig i bittra stunder:
»I stilla blicken ur en djupögd vik,
där bor den enda makt, som tröstar.»
Det var ett hett och lidelsefullt temperament, som mötte i Bertel
Gripenbergs första dikter. Erotiken dominerade, men var kanske mest
uttrycket för en brinnande handlingslust, som inte visste var den skulle få
utlopp. Dådet, överdådet lockade:
»Nu är vår ungdoms högtidsdag. Vår styrkas senor svälla
och brusande går blodets våg ur hjärtats heta källa.
I dag är medvind, ödets vind, sex visar lyckans tärning!
Så låt oss fästa evighet vid ögonblickets gärning.»
Men redan som ung är han även naturdyrkare. Han förklarar, att »det
skönaste landet är landet i norr, där åkern ger vika för skogen»:
»Du irrande, husvilla tankars ro,
du ensamma drömmars rike,
du nordens ändlösa furumo,
din skönhet är utan like!»
Gripenbergs idol har varit riddaren utan fruktan och tadel. Det han
svårast kunde uthärda i Finlands kamp mot förryskningen var väl att den
gav så små möjligheter till öppen, modig handling och mest bestod i
tålmodigt uthärdande. När Eugen Schauman sköt generalguvernör Bobrikov
och tog sitt eget liv för att sona gärningen, var detta ett dåd i en anda,
som Bertel Gripenberg förstod. Han skrev dikten »En grav», som
hänsyf-tar på att den ryska polisen tog hand om Schaumans stoft och nattetid
jordade det i ett hörn av en avlägsen kyrkogård. Formen valde han i
anslutning till den vackra dikt, som Topelius skrev till Runebergs begravning
år 1877. Det är egendomligt att jämföra de två dikterna, så lika och dock
så olika varandra. Sista strofen hos Topelius lyder:
»Fjärran tid skall hans runor stava,
natt skall icke hans namn begrava,
ok skall icke hans folk förslava,
seger skall ur hans aska gro.
Allmakts ord, som av höjden talar,
ljusa vår över Finlands dalar,
milda kärlek, som allt hugsvalar,
lys din frid över gravens bo!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
