Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands svenska diktning. Av Henning Söderhjelm - Dikt och prosa i det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna gåva kom till sin rätt, när han från novellerna gick över till
dramatiken. Skådespelet »Den stora rollen» är en betydande tillgång för den
finlandssvenska scenen liksom den dystert vackra enaktaren »Galgmannen»
— kanske det förnämsta Schildt skrev.
Dagdrivarnas tid blev inte lång. Nästa författarårgång kom ungefär
samtidigt med världskriget. Nu hade atmosfären i Finland åter hastigt
blivit en annan. Ungdomen beredde sig på en handlingens tid, då det ryska
oket kanske kunde avkastas. Nya värden stego fram, klarögd, ironisk
skepticism blev i sin negativitet förkastlig, idealen hette nu trosvisshet,
offervilja, gemenskap. Till denna åldersklass hör Jarl Hemmer, även om hans
ursprungligen så ljusa, romantiska kynne icke kan sägas vara bundet vid
någon särskild tidsperiod. I krigets och nödens mörka tid drömde han om
blommande träd, om lärksång och om helg i människornas själar. Det är
kontrasten mellan paradisdrömmen och jordelivets så ofta uppenbarade
hårda och onda verklighet, som utgör klangbottnen i hans melodiska och
veka lyrik. Hans övertygelse är, att poeten har ett budskap att bringa
betungade människor från andens ljusa värld, och han har i olika former
sökt förmedla ett dylikt budskap, främst i lyrisk dikt men även i dramatisk
form och i berättande form. I sin roman från upprorsårens Finland »En
man och hans samvete» brännmärker han skarpast föraktet för
människolivets värde, oförmågan att se och förstå själens höghet. Typisk för hans
känsloläge liksom för hans mjuka diktion är dikten »Den gamla sägnen».
Där sjunger han:
»Säg, är det ej stundom som veko
den dövande dagens buller och skrik,
och det stege inom dig ett eko
av sekelgammal musik?
Den kommer en kväll, en stilla och klar,
som en helig själens doft,
och ingenting synes dig mer som det var,
och sakta du viskar i kvällen:
se, evigt är evigt och stoft är stoft!
•
Den kommer som fjärranifrån ett ljus,
och allt förbyter gestalt,
och intet blir vänner och hem och hus
men bara det ljuset blir allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
