Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse under det tjugonde århundradet. Av Tage Lindbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demokratiska partiet fått tjäna som ett slags inofficiell landsorganisation,
vilket alltmer tenderat till att taga partiets krafter i anspråk för rent
facklig verksamhet i en omfattning, som hämmade den politiska verksamheten.
Denna organisatoriska klyvning mellan arbetarrörelsens två huvudgrenar
innebar emellertid ej, att sambandet och samverkan mellan dem upphörde.
Tvärtom betonades med skärpa, att de måste intimt samverka för sina
gemensamma intressen, att den fackliga och politiska arbetarrörelsen måste
gå hand i hand för arbetarklassens höjande. Hur intim denna samverkan i
praktiken var, visa följande siffror. Av partiets organisationer utgjorde år
1899 fackföreningarna 96 procent och deras medlemmar 97,4 procent av
partiets hela medlemsstock.
Det hastiga uppsving, arbetarrörelsen haft under 1890-talet, främst
beroende på högkonjunkturen och industrialiseringen, innebar ingalunda, att
den lyckats samla majoriteten av Sveriges arbetare under sina fanor.
Fackföreningsrörelsen hade vid sekelskiftet omkring 70,000 medlemmar,
utgörande endast c:a 20 procent av alla organiserbara, och det
socialdemokratiska partiets medlemsantal var 45,000. Den fackliga rörelsen hade ännu ej
genomkämpat några verkliga storstrider, och om dess förmåga att rida
genom hårdare stormar skulle först framtiden lämna besked. Det
socialdemokratiska partiet hade på grund av gällande rösträttsbestämmelser ännu
ej lyckats placera mer än en av sina representanter i riksdagen: år 1896 hade
Hjalmar Branting invalts i andra kammaren, och detta tack vare stöd från
de liberala.
För socialdemokratien var den allmänna, lika rösträtten huvudkravet,
men då partiet saknade inflytande i de lagstiftande församlingarna, återstodo
endast de utomparlamentariska påtryckningsmedlen. Därvid fördes
röst-rättsstrejken tidigt fram som det säkraste och effektivaste. I Belgien hade
den politiska storstrejken prövats med gott resultat och ansågs i Sverige
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Agitation vid sekelskiftet — sd som den kanske mindre
ofta bedrevs: vid arbetsplatsen. Ofta var emellertid detta enda sättet att nå de
oorganiserade arbetsstyrkorna, och i de flesta fall inskränkte sig dylik agitation, som ofta stötte
på häftigt motstånd från arbetsgivarna och i många fall strandade pä förbud för alla
obehöriga att visa sig d arbetsplatsen, till utdelning av broschyrer och flygblad eller till
inbjudan att besöka ett möte; det talade ordet var ännu ett stycke in i vårt sekel
socialismens främsta agitationsmedel. Å denna målning, som 1907 skänktes till Folkets hus i
Stockholm, observerar man en kulturhistorisk detalj av intresse: vid byggnadsarbete
begagnades allmänt via denna tid kvinnor som murarhantlangare; här bära de tegel eller
murbruksbaljor i ok över axlarna. — Oljemålning av Hildur Hult 1899.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
