Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse under det tjugonde århundradet. Av Tage Lindbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n rm T
x rvA
3 ’T
^ ... •
1. .< flr
Plenum i andra kammaren 1905 (i gamla riksdagshuset — inflyttningen i det nya skedde
1906); på talmansstolen under kungabysten Axel Swartling; d tredje bänkraden, från
höger räknat, sitter Hjalmar Branting, ännu fyra år tidigare riksdagens ende
socialdemokratiske ledamot.
Ända fram till år 1902 satt Branting som ende representant i riksdagen
för socialdemokratien. Vid höstvalen samma år nyvaldes tre
arbetarrepresentanter, och valen år 1905 blevo en stor framgång, i det partiets
andra-kammargrupp kom att räkna tretton medlemmar. Den efter valen bildade
liberala regeringens rösträttsförslag föll, och det blev amiral Lindman, som
i spetsen för en högerregering lyckades genomföra en kompromisslösning
med proportionellt valsätt som grund för riksdagens båda kamrar. Även
om denna reform var ett steg framåt, var det dock långt kvar till en
fullständig demokratisering av den politiska rösträtten, och det skulle dröja
ytterligare ett tiotal år, innan denna helt genomförts.
Branting hade alltid med skärpa hävdat nödvändigheten av samverkan
med den borgerliga vänstern. Redan som redaktör för tidningen »Tiden»
år 1885, alltså innan han själv formellt anslutit sig till den
socialdemokratiska rörelsen, hade han gjort sig till tolk för denna uppfattning. Nu var
det liberala partiet under Staaffs ledning riksdagens största, och tillfälle
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
