Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska kyrkan inför samtiden. Av Oscar Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom instrument och medel, gives den Helige Ande, som, varest och när Gud
synes, tron verkar uti dem som höra evangelium, nämligen att Gud icke för
vår förtjänst utan för Kristi förskyllans skull gör dem rättfärdiga, som tro sig
för Kristi skull varda tagna till nåd.» (Augsburgska bekännelsens 5:e artikel.)
Så ungefär, som här i grövsta drag skett, kan man återge den nya
kyrkosyn, vilken bröt igenom i Uppsala under åren 1907—1909. Man har sagt,
att man upptäckte kyrkan. Med vaknat historiskt sinne såg man henne, och
man begynte förstå hennes egenart. »Det var som en uppenbarelse.» Denna
kyrkosyn väckte hänförelse, inspirerade till diktning, psalm och sång, den
tände arbetsiver och utlyste märkliga initiativ. Det var ett verkligt andligt
genombrott. Det skänkte, vad man saknade, ett klart och fast rent religiöst
kyrkomedvetande, vilket omsider trängt igenom. Det har i grund förändrat
den kyrkliga situationen och bildar förutsättning till kyrkans inställning
och väg i samtidens mäktiga brytningar och omgestaltningar.
På tre mäns insatser och personligheter är detta genombrott att i första
hand återföra. De äro J. A. Eklund, Nathan Söderblom, Einar Billing. En
betydande roll har även den store historikern Harald Hjärne spelat, och som
banerförare för de nya kyrkoidéerna står från början till den dag som är
Manfred Björkquist, en man med glöd och hänförelse, med förmåga att
tända, att samla och att leda. Denna konstellation av män präglar de
förflutna decennierna av vårt sekels svenska kyrkohistoria.
Förvånande snabbt förändrade denna nya kyrkosyn vår kyrkas ställning
i nationens liv. Ty sedan vid 1840-talet den gamla protestantiska
enhetskul-turen definitivt brustit, hade kyrkans väg och arbete kännetecknats av
växande svårigheter. Hon befann sig i en mellanställning, utsatt för en
häftig korseld av de två flankrörelser, som vid samma tidpunkt framträtt: å
ena sidan liberalismen, i vars hälar vad Vitalis Norström betecknat som
radikalismen följer, å andra sidan de stora väckelserörelserna. Båda sätta
in med stark böljegång genom de djupa folkskikten. De senare dömde kyr-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Mer än andra samtida ha biskopen i Västerds Einar
Billing och ärkebiskop Nathan Söderblom satt sin prägel på den svenska kyrkan. Billing
gav under en aldrig vilande tankes brottning med problemen folkkyrkan dess teoretiska
motivering, och Söderblom skänkte henne -— vid sidan av alla sina andra insatser —
genom en målmedveten föryngring av hennes förkunnelse och verksamhetsformer den
obestridliga rangplats, som hon äger hos vårt folk av i dag. — Biskop Einar Billing (till
vänster; foto) och ärkebiskop Nathan Söderblom vid invigningen av svenska kyrkan i Oslo
20/is 1925 (till höger; oljemålning av Emanuel Vigeland, donerad av fru Emma Zorn till
Uppsala universitet och nu på Rikssalen på Uppsala slott).
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
